En nationell angelägenhet

För en dryg månad sedan var det val i en av världens drygt två hundra stater, i en av de stater där valresultat bestämmer regeringen och inte tvärt om. Över 20 procent av invånarna valde då att lägga sin röst på ett parti som anser att ”Oslo översvämmas av kriminella asylsökare som säljer knark och våldtar tjejer utan anledning” (svt.se). I grannlandet väcker detta genast associationer till den trend som sägs riskera att leda till att ett rasistiskt parti får en plats i riksdagen inom mindre än ett års tid.

Förra veckan fick jag själv en tankeställare när en taxichaufför frågade mig om en vän jag berättat om. Vännen är från Danmark, och taxichauffören ville ta tillfället att fråga mig om hur danskarna egentligen är som människor. Han hade fått höra att danskar inte tycker om muslimer, men han hade inte förstått riktigt varför. Jag visste inte vad jag skulle säga till svar, men jag försökte förklara att jag trodde att danskar var som folk är mest och att de jag träffat verkade vara bra människor. När jag klev ur taxin insåg jag hur nära jag själv som svensk är att bemötas med rädsla och oförståelse. Tack och lov verkar associationerna hos dem som känner till mitt avlägsna land fortfarande vara demokratiska värderingar och positiva förstahandsberättelser från bekanta som gjort Sverige till sitt nya hemland. Men med uppståndelsen som var för inte så länge sedan kring Muhammed-karikatyrerna och växande sympatier för rasistisk retorik undrar jag hur länge Sverige kan förbli ett internationellt exempel för mänskliga rättigheter och social likvärdighet. Negativ publicitet låter heller inte vänta på sig att användas av konservativa krafter i Mellanöstern som har allt att vinna på en mer polariserad debatt. Till exempel används myten om Sveriges världsledande självmordsantal med jämna mellanrum för att slå ett slag för en gudfruktig samhällsordning. Detta visar förövrigt på en intressant bredd av vad som kan förefalla som motsatta ideal – lojaliteten till Guds, familjens och de sociala nätverkens påbud å ena sidan, och å andra sidan de möjlig- och rättigheter som förknippas med ”väst”. Kanske innebär dock inte drömmen om att kunna kombinera socialkonservativa värderingar med mänskliga fri- och rättigheter någon större motsättning än till exempel att kombinera en kapitalistisk marknad med en ansvarstagande välfärdsstat? Här tror jag personligen att Turkiet och dess sittande islamdemokratiska regering kan ha en viktig roll att spela i framtiden som samhällspolitiskt förebild, förutsatt att de själva visar sig klara av den eftersträvade balansgången.

Även om Jordanien har en förhållandevis öppen debatt så är de konservativa krafterna fortfarande en så grundläggande del i samhällsstrukturen att jag knappt reagerar när jag ser orden الله – الوطن – الملك målade vid ingången till en offentlig skola. Inte förrän min hjärna hunnit översätta dem till svenska (Gud – Fosterlandet – Kungen) märker jag hur orden klingar, och att ingen förutom Sverigedemokraterna använder sig av liknande slagord i den svenska kontexten. Jimmie Åkessons utrop ”ett folk, ett land, en nation” (expo.se) utgör dock samtidigt en tydlig referens till Europas mörka historia.

En sak som jag tyckt varit synd är att den svenska debatten om Sverigedemokraterna mest har varit vad man skulle kunna kalla för en ”metadebatt” – det vill säga att debatten har handlat just om hur sälva debatten ser ut, eller i bästa fall bör se ut. Dels blir det ganska tradigt att lyssna på, och dels låter det ju faktiskt själva argumenten stå oemotsagda. Och det är ju synd om utrymmet de får i media handlar om allt annat än att de ställs till svars för sina uppenbart oriktiga påståenden och en politik som går emot grundläggande mänskliga rättigheter. Ett politiskt förslag om ekonomisk ersättning till barnaföderskor utifrån argumentet att ”det föds för få barn för att upprätthålla vårt folk” (dn.se) skulle ju till exempel ganska lätt skulle kunna föras ut i ljuset för att låtas spricka i stendamm under solens strålar. Att en kommunpolitiker för SD i Uppsala vill återinföra dödsstraff borde ju bara behöva nämnas… (expo.se)

Kanske börjar detta dock sakta vända nu, i takt med att media inser att SD faktiskt tycks ha en trovärdig chans att komma in riksdagen. Tack därför till stiftelsen Expo, som genom publikationen ”Sverigedemokraterna har fel” tagit ledningen i att offentligt bemöta en rasistisk politik. En välkommen fortsättning på denna trend är den granskning som Svenska Dagbladet låtit göra av de uppgifter som Jimmie Åkesson presenterar som fakta i den debattartikel som för en dryg vecka sedan publicerades i Aftonbladet och som ledde till anmälningar för hets mot folkgrupp.

Och sen var det ju det där med vad man ska kalla dem. Är de ”bara” konservativa nationalister, som en illasinnad mutation av Folkpartiet och Kristdemokraterna, eller är det helt enkelt en rasistisk ideologi som ligger till grund? Själv tycker jag inte att man ska dra sig för att kalla en rasistisk politik för rasistisk bara för att det är ett obehagligt ord. Sverigedemokraterna som parti har sin bakgrund i den rasistiska kampanjorganisationen Bevara Sverige Svenskt, och Sverigedemokratiska politiker har även på senare år visats sig stödja nazistiska organisationer. Och hur väl partiet än kammar sig och stryker skjortorna är det fortfarande deras politiska nisch att spela på rasistiska tendenser hos väljarna.

Nu är inte jag något stort fan av nationalistiska idéer, men om det är vad det svenska samhället behöver så låt då vår nationalidentitet bestå av vår tillgivenhet till universella mänskliga värden och rättigheter. Och låt kampen mot de rasistiska värderingar som Sverigedemokraterna står för bli något som kan engagera och ena alla Sveriges invånare. Här i Mellanöstern blir jag varmt välkomnad var jag än sätter min fot. Ska mitt eget hemland då vara sämre?

Vi har nu mindre än ett år kvar till nästa stora tillfälle att verklien påverka vårt lands framtida utveckling. Så låt oss göra våra röster hörda och låt våra vänner, arbetskamrater och medmänniskor höra att rasistiska utspel inte är något man kan komma undan med oemotsagd. Vet du att du inte håller med om Sverigedemokraternas politik, men har svårt att argumentera för varför? Ta tillfället att läsa på och gör ditt bidrag för en nationell angelägenhet.

FN-fällan

Efter nästan åtta månader i först Syrien och nu Jordanien börjar jag vänja mig vid att umgås i så kallade ex-pat kretsar. Expatriate är den engelska termen för någon som befinner sig långvarigt utomland. Och det är en ganska intressant kategori av människor att hamna i. Dels för att man får träffa en hel del intressanta, ambitiösa och inspirerande människor med många olika bakgrunder och eftersom ex-pat kretsarna här är ganska små hamnar man på något sätt automatiskt i samma fack som de stora fiskarna. Det är också intressant ur antropologisk synvinkel att se hur umgänget i dessa kretsar kan gå till. Redan när jag började plugga arabiska i Damaskus blev jag varnad av min lärare för att fastna i internationell-student-fällan. Det vill säga de som nästan bara umgås med andra utlänningar tillsammans med vilka de bildar en alldeles speciell jargong baserad på en blandning av självhävdelse och självömkan i kombination med en dos kulturessentialism.

Självhävdelsen går ut på att i en värld utanför sin egen trygghetszon och bland människor som man inte känner särskilt väl se till att framställa sig själv i så gott ljus som möjligt, vilket innebär att man gärna ska ha gjort en massa spännande saker, man ska vara underhållande och stå i centrum och är man över tjugo så ska man åtminstone ha börjat på sin masteravhandling.

Självömkan fyller främst två viktiga funktioner. Den första är att hitta ursäkter utanför sig själv som förklarar varför man inte kan leva upp till sina allmänna ideal och/eller specifika mål som man har för sin utlandsvistelse. Självömkan kan på så sätt ursäkta allt från överdriven alkoholkonsumtion till det faktum att studierna inte går som man hade hoppats. Den andra funktionen är att detta, till skillnad för självhävdelsen, blir ett sätt för ex-patrioterna att känna gemenskap och gotta sig i att vara en liten utsatt skara i en ogästvänlig miljö.

Kulturessentialismen blir då själva grundvirket som utgör denna självömkans fundament, genom att konstatera att de gör som de alltid har gjort och alltid kommer att göra, helt enkelt eftersom ”de är såna”. Detta går också gärna hand i hand med att man själv tycker sig ha en ganska god idé om ”vad det här landet egentligen skulle behöva”.

En skillnad mellan livet i Damaskus och det i Amman är att ex-pat kretsarna i Damaskus domineras av studenter, medan det i Amman verkar vara fler yrkesmänniskor och därmed också lite högre medelålder. Så nu får jag alltså chans att se hur mina forna studiekamrater (eller jag själv för den delen… skrämmande tanke) riskerar att bli, skulle de välja att fortsätta på den internationella banan. Detta leder oss osökt in på FN:s värld.

Ett antal gånger tidigare har jag genom olika diskussioner konfronterats med budskapet ”ha inte för höga tankar om FN”. En vän i Damaskus som utnyttjades som billig arbetskraft då hon ville jobba som volontär. En annan vän som beskrev hur arbetsklimatet på hennes kontor var att jämföra med sandlådekommunikation då en stor del av de anställda (med ansvar över andra människors levnadsförhållanden!) var bortskämda överklasskids ibland inte ens fyllda tjugo, utan känsla av yrkesansvar eller förmåga att ta kritik. Eller en vän här som berättade att en kommentar till hennes chef om att en av de kontrakterade byggarbetarna var uppenbart minderårig bemöttes av ett ”jaha, vad rör det mig?”. Jag hörde föresten här om dagen att ett bombdåd i Irak nyligen inträffade i närheten av ett område där FN har sina läger. Det var dock ingen FN-personal som omkom. Bara kontrakterad personal som tillåts jobba under helt andra villkor.

Så hur har då umgänget i ex-pat kretsar utvecklats och mognat i och med att studieobjekten lämnat skolbänken för att träda in i kostymen och glida ner i skinnsätet i den fyrhjulsdrivna bilen med diplomat- eller FN-plåtar? När jag igår hörde en ung ensamstående pappa med en given FN-karriär framför sig säga att han ville undvika att falla i FN-fällan så var det inte utan att jag mindes min lärares varning ett halvår tidigare. Så vad menade han då? Hur ser stereotypen ut av dem som satsar på en karriär inom FN och befinner sig i fält år efter år? Ja, självhävdelsen finns nog fortfarande kvar – där det liksom krävs att man ska ha haft uppdrag i Baghdad eller Kabul för att någon ska bli imponerad, och abstinensen efter att vara ”där det händer”. Den stora fällan tror jag dock är självömkan, som förhoppningsvis inte längre har så mycket att göra med kulturessentialism. Istället riskerar den att följa av att man försakar sin familj stora delar av året och befinner sig i en stad där man aldrig gör sig riktigt hemma, och där kanske till och med bombdåd hör till vardagen. Kanske blir festandet ett sätt att hålla stressen i schack och den påträngande verkligheten på distans. Således verkar fällan för internationella karriärister i denna del av världen inte bli mindre eller ens förändras särskilt mycket jämfört med för studenterna, bortsett från att det nu blivit en livsstil och inte kan viftas bort med att det går över när man blir vuxen.

Min egen närmaste framtid lutar åt att bli en praktik inom UNRWA, FN:s organ för palestinier. För att kunna behålla några ideal om att det åtminstone går att göra en insats inom FN-systemet och förbli medveten om sin moral och vad man representerar i andras ögon, känns det gott att få ha träffat denna norska barnafar som för en månad sedan anlände med sin son till Amman från New York och väljer att prioritera flygbiljetter till sin son för att kunna träffa kompisarna på andra sidan jorden istället för ett eget glamoröst leverne.

En fråga om klass

Föreställ er nu Magnus Härenstams röst. ”En sak som alla världens länder har gemensamt, även om det tar sig lite olika uttryck?” ”Vad är social stratifiering, även kallat klassamhället.” ”Bra Fredrik, välkommen in i spelet.”

Men när prinsessan Madeleines pojkvän begär rabatt på NK i egenskap av vilka han fraterniserar med, skiljer det sig naturligtvis från när en person i ett land utan sociala skyddsnät har möjlighet att betala sin länge fördröjda knäoperation i kontanter (priset; 8000 Jordanska dinar, ca 80 000 kr) eller när hans bror har möjlighet att läsa på universitet i Australien. Skillnaden mellan länder blir tydlig när det som i någon mån kan tas för givet även av många som har det sämre ställt i ett land, blir privilegier tillgängliga endast för den yttersta överklassen i ett annat. I den kontexten blir ”överklass” epitetet på de som med pengar kan kompensera för vad de saknar i sociala och i viss mån medborgerliga rättigheter. Så, hur ser det ut med klasskillnaderi de länder som jag rört mig genom den senaste tiden? Efter en kortare tid av semester i ett land får man inte direkt någon djupare insikt i olika samhällsgruppers levnadsförhållanden, men låt mig dela med mig av min tankar efter att äntligen ha besökt Syriens grannländer Libanon och Jordanien. Först – snacket i Damaskus;

”Beirut är helt klart stället man åker till om man vill festa loss”. ”Det är en befrielse att komma dit – tjejer i korta kjolar, riktiga nyheter i tidningarna. Som att vara tillbaka i Europa”. Och ”Jordanien är ett land med några sevärdheter, men annars finns det inte så mycket att göra där”. ”Amman är en modernare stad, men trist, och det är mer konservativt – som i gulfländerna”.

Utan att ha tagit någon större del i Beiruts nattliv fick jag onekligen intrycket att staden levde upp till sitt rykte. Uppsjön av trendiga fik och moderna restauranger tog jag som intäkt för att det finns gott om människor med gott om pengar som hungrade efter och var stolta över, att kunna leva efter en ”modern” (läs; västeuropeisk / nordamerikansk) livsstil. Antalet stora, dyra bilar och viljan att öva sin engelska eller franska med utlänningar (så till den grad att försök att prata arabiska kunde bemötas med bitterhet) var andra tecken på detta. Det franska koloniala arvet tycks ha haft så stort inflytande på Libanon att det finns en rad kaféer och restauranger där menyn endast finns att få på franska. Och jag antar att det stora antal människor som genom senare decennier har flytt landet på sitt sätt också har förstärkt kopplingarna till västvärlden. Det hände gång efter annan att en person efter en kort tids samtal visade sig ha mer eller mindre starka kopplingar till Sverige. Längs kusten i utkanten av staden byggdes områden med tjusiga långtidshotell för rika turister som vill fly gulfländernas stekande sommarsol. Men var bodde då de libaneser som inte hade tillgång till denna värld av franska delikatesser? Ja, inte var det i närheten av Beiruts centrala delar i alla fall.

Om Beirut och Libanon skulle stå för den trendiga versionen av arabland, hade jag på ryktets väg förstått att Jordanien var mer åt andra hållet – vad nu det skulle betyda. Sanningen verkar dock inte vara riktigt så enkelriktad. De första dagarna i detta land tänkte jag på det som att landet på flera sätt var ett mellanting mellan Syrien och Libanon. Trendigare, större utbud och dyrare än Syrien – men inte lika trendigt och dyrt som Libanon. En inte lika intellektuellt förödande medierapportering som den syriska, men inte heller riktigt lika fri som den libanesiska pressen. Ett mindre förtryckande politiskt klimat än i Syrien (här är det inte fängelsestraff på att diskutera mänskliga rättigheter – bara på att kritisera kungen), men knappast folkvalda ledare som det ändå är i Libanon. Men förutom dessa iakttagelser verkar det också finnas någonting annat här som jag inte stött på i så hög grad tidigare; ett socioekonomiskt system som effektivt utnyttjar och förtrycker invandrad arbetskraft. Efter vad jag har fått höra så är det snarare regel än undantag att hushållen här (rika såväl som mindre bemedlade) har en ”filipina” som utan arbetsrättigheter och för skamlöner tar hand om hushållsarbetet i bostaden. Det är upp till familjen att bestämma reglerna, som var i huset hon får röra sig och om hon överhuvudtaget får lämna bostaden. Även om de flesta filipiner är kristna väljer vissa av kvinnorna att bära slöja för att inte locka till sig manliga familjemedlemmars blickar. Trots detta möts filippinska ambassaden emellanåt av tjänstekvinnor som blivit gravida efter våldtäkter (se ett filmklipp på: http://www.youtube.com/watch?v=9zmM0cgMPrA). Lika vanligt som filippinska tjänstekvinnor verkar det vara med egyptiska män som jobbar som dörrvakter i hyreshusens trappuppgångar eller inom byggindustrin. Närheten till sitt hemland och friheten från sexuellt våld inbillar jag mig ändå innebär ett skydd och en frihet som de filippinska gästarbetarna inte har.

Jag hade hört om problemet med utnyttjade gästarbetare utan rättigheter tidigare, men då om sydasiater i Förenade Arabemiraten (som där utgör ca hälften av landets befolkning!) – så detta kanske kan tas som belägg för att Jordanien i viss mån delar gulfländernas samhällsorganisering. Rent språkligt har jag förstått att den arabiska som talas i Jordanien kan benämnas beduindialekt och därmed även ligger nära gulfländernas dialekter. Likaså verkar religionen ha en något starkare ställning här, vilket för mig som utlänning också för tankarna till de starkt konservativa gulfländerna. Ändå undrar jag hur långt kopplingarna till gulfländernas kultur och samhällen kan dras. Särskilt här i Amman, där ungefär 70% av befolkningen i själva verket är från Palestina.

En sak undrar jag dock över. Om överklassen i dessa länder kategoriseras av att den, med pengar som substitut för rättigheter, mer eller mindre kan åtnjuta de privilegier vi tar för givet – var i skissen hamnar då den svenska överklassen? Blir definitionen av överklass i termer av att helt enkelt vara tillräckligt rik meningslös i den svenska kontexten eftersom alla fortfarande har tillgång till i princip samma samhällsinstitutioner och service? I sådana fall kanske den marxistiska definitionen fortfarande är ett relevant alternativ - alltså ägandet av produktionsmedlen. Det kanske är så i Sverige att först när en person äger kontrollen över ens anställning och villkoren för den, blir det relevant att prata om klasshierarki. Eller tillhör jag själv bara en naiv medelklass som utgår från att alla andra i det svenska samhället har mer eller mindre samma möjligheter som jag själv? I sådana fall kanske det inte bara är i andra delar av världen där det som i retoriken kallas mänskliga rättigheter i praktiken är mänskliga privilegier vars pris är en fråga om tillgång och efterfrågan.

Prisa Herren! - Hur osannolik är inte mesost?

Nu har jag varit i Syrien i fem månader, och det är dags för lite semester. Då ska det dansas folkdans i Dalarna, festas runt somriga långbord och badas bastu. Visst har väl demokrati och yttrandefrihet sina fördelar, men knäckebröd med mesost – det är nog sånt som i slutändan avgör var man vill bo. Det ska bli spännande att åka ut till flygplatsen imorgon natt. Jag väntar mig mer eller mindre artiga män med mustascher och kalasjnikovs, vilket verkar vara ett lika återkommande inslag i lokalmiljön här som Försäkringskassan och Apoteket i vilken svensk tätort som helst. Eftersom titeln på denna blogg trots allt utlovar lite kunskaper om det arabiska språket tänkte jag att jag ska börja med detta nu.

Lektion 1 – religiösa referenser

Uttryck som ”herre gud”, ”jösses” och ”jalla habibi” slänger vi oss med dagligen utan att kanske reflektera så mycket över dess religiösa bakgrund. Uttryck som ”prisa herren” slinker inte undan ens uppmärksamhet lika lätt, och det arabiska språket är ofta fullsmockat med liknande formuleringar och idiom (كناية) som uttrycker vördnad inför Herren (och då menar jag alltså inte presidenten). Dessa innefattar till exempel prisa gud för att resan gick bra, må gud göra många som du och gud välsigna… både det ena och det andra.

Sen finns det andra uttryck som närmast kan översättas till är det sant? (والله؟!) och så tjusigt (ما شاء الله!) vars religiösa kopplingar kan kännas lite mer avlägsna. För profetens skull! (مشان النبي بقى!) ligger dock inte långt ifrån det kristna uttrycket för guds skull och betyder egentligen, precis som vi är vana vid, ”för min skull”. Jag önskar att jag kunde lägga till ”i profetens skägg!” till denna skara, men jag tror just denna variant ännu behöver lite större folklig spridning.

Det hör också till den konversationella grundlagen att lägga till ett ”in sha allah” så fort det refereras till framtida händelser. Detta för att påminna att alla händelser i framtiden endast är eventuella, och att det ligger i Herrens makt att avgöra om de ska inträffa eller inte. Så beroende på talarens egentliga intention kan uttrycket (som ordagrant betyder ”om gud vill”) i praktiken innebära alltifrån ”förhoppningsvis” till ”…om inte gud placerar mig i den sköna soffan i vardagsrummet framför en spännande film på teve, och därmed omöjliggör min närvaro”. Vad som helst tokigt kan ju inträffa i denna galna värld så lita (för guds skull) inte på att det du planerar verkligen kommer inträffa. Även en så enkel sak som att lyckas ta sig med sin buss eller sitt tåg från en plats till en annan tycks därför betraktas som mirakel nog för att prisa de högre makterna.

Var det kanske så religionen började sin sviktande bana i Sverige? Med att tågen började komma i tid, affärerna kunde förväntas ha växel i kassorna för att möjliggöra handeln och att ett valresultat kunde förväntas bestämma regering och inte tvärtom. Sverige kanske helt enkelt sakta men säkert fylldes på med allt större doser sannolikhet. Ständig risk för dålig skörd utbytt mot tandläkarbesök vartannat år, och därmed har vi slutat tro på högre makter för att istället lägga vår tillit till vetenskap? Från Tor till medicinska recept. Kanske är det inte så noga vad vi tillber, bara det representeras av statuspersoner i vita rockar.

Men jag vet inte. Det tycks ju orättvist att säga att en bussresa i Syrien är som att kliva in i en portal som efter eget (god-)tycke tar en vart som helst, och att man ska vara glad om under- och överkroppen kommer fram på samma plats. Nog kommer man fram alltid, i regel dit man tänkt och nästan alltid för en billig slant. Frågan är väl snarare när – vilket naturligtvis har att göra med en rad lyckliga omständigheter, som att chauffören har någonstans att lämna sitt sjuka barn och att bussbolaget haft råd att hålla bussen i gångbart skick. Och jag vet inte, men för mig framstår det som att herren på teppan (eller Tengil, för er som kan er Astrid Lindgren) har mer med dessa ofta ofördelaktiga omständigheter att göra än den Herre som världens kyrkor, moskéer och synagogor tillber.

Nu lämnar jag Törnrosdalen för lite semester hemmavid, och med den de vakter som med kalasjnikovs och mustascher patrullerar utanför underrättelsetjänsten bredvid lägenheten där jag bor. Jämförelsen med Astrids sagodiktatur kan låta fånig eftersom mycket av det vardagliga livet knatar på här utan större rabalder. Senast i oktober förra året skedde dock offentliga avrättningar i landets näst största stad, Aleppo, bland annat av två killar på 18 år som sannolikt var minderåriga när brotten, vilka det nu var, begicks. All makt åt Tengil, vår befriare. Om Tor, Allah och profetens skägg samtycker kanske även folket här i framtiden får den frihet de förtjänar.

Svensk på burk

Nu var det ett bra tag sedan jag skrev på denna blogg. Men förra veckan var det Norges nationaldag, så då passade jag på att skriva några ord om svenskhet;

I helgen följde jag med två vänner på bio. Det är europeisk filmfestival på en av biograferna i Damaskus under två veckor och denna film var ett mycket fint italienskt bidrag om en far som försökte kompensera för de femton år han undvikit sin förståndshandikappade son. Detta inkluderade bland annat att söka upp Kristine, sonens brevvän (och enligt honom flickvän) i Norge. Bara bilderna över det vackra landskapet och barnen som tränade skidskytte med rullskidor fick mig att vilja ställa mig upp i biografen och utropa – ”Det här kan jag relatera till! För mig är skidskytte inte så konstigt som det kanske verkar för er!”. Efter filmen fortsatte kvällen på en restaurant i gamla stan där vi slog oss ned och beställde in pizza. Eftersom denna del av gamla stan är traditionellt kristen kunde man här få fläskkött på pizzan och diverse alkoholhaltiga drycker fanns på menyn. (Jag finner det förövrigt lustigt hur kristendom går hand i hand med alkoholkonsumtion i det här landet. Inte riktigt vad jag ser som utmärkande för troende kristna i Sverige, nattvarden undantaget. Kanske är det Sveriges kristna som är särskilt dygdiga – min kanadensiska bekant delade inte min reflektion.)

Hursomhelst (على كل حال), när vi hade ätit upp hade ett par vänner till mitt sällskap anslutit och som kvällen gick fick vi bygga ut vårt bord både en och två gånger. Samlingen var en blandning av syrier med kopplingar till kulturlivet, några från Sudan som flyttat till Damaskus för jobb inom FN – och med i skaran var också två norrmän som jobbade på norska ambassaden. Och jag blev så lycklig när jag fick sitta där i detta trevliga gäng och variera engelskan och arabiskan med att få prata lite svenska. Detta till min syriska väns fascination, som undrade varför två språk som förstod varandra utan större problem inte räknades som dialekter – då skillnaden mellan svenska och norska förmodligen är jämförbar med skillnaden mellan den egyptiska och den syriska dialekten av arabiska. Hon ansåg därav att Sverige och Norge borde slås ihop till ett land varpå jag log, pekade på min lands- och bordsgranne och sa ”säg det till dem”. Kanske hade svenska och norska i sådana fall betraktas som dialektala varianter.

För lite mer än hundra år sedan sade norrmännen ifrån (Word misstycker när jag vill skriva ”norskarna” – Har Microsoft tagit sig för att tillrättavisa historieskrivning nu också?). De ville inte vara svenskar längre. Jag vet inte riktigt vad det var som störde dem mest vid tillfället men de hade säkert sina skäl. Kanske var det ett rent politiskt maktspel. Eller kanske tyckte de också att ”vår” syn på den egna identiteten var för begränsad för att rymma deras yllekoftor, hardingfelor och märkliga dialekt. Det är i sådana fall en tendens som kan kännas igen.

När jag gick i mellanstadiet cirkulerade det ett uttryck på min skola som jag idag inte är särskilt stolt över att ha tagit i min mun, ”turk på burk luktar urk”, och som har gjort att jag än idag nästan vill ursäkta mig varje gång jag använder benämningen turk för att beskriva en person från Turkiet – för hur benämningen har missbrukats, på fler skolgårdar än min är jag rädd. Det var också långt innan jag förstått att de flesta som kom till Sverige från Turkiet i själva verket inte alls betraktade sig som turkar, som i deras ögon var det folk vars förtryck var själva anledningen till att de inte kunde bo kvar i landet.

Såhär i efterhand när jag tänker på denna obetänksamma ordlek slår det mig hur den var en del i skolgårdens sociala stratifiering. Och jag tänker också att om man vill göra sig lite rolig på själva uttryckets bekostnad kanske det också finns en ironisk poäng att hämta här. För visst är det väl egentligen ganska ofta som vi tänker etniska eller nationella tillhörigheter som konservvara? Där, bakom hyllrader av italiensk pasta, turkiska kåldolmar och halalkött hittar vi burkarna med våra konserverade identiteter (själv är jag frestad att låta svenskheten rymmas i en burk fiskbullar, men det får stå för mig själv). Konservliknelsen fångar dels det faktum att etnicitetssynen i regel kokar ihop all individualitet till en homogeniserad pure som ska rymmas i liten burk och gärna kryddas för att ändå behålla ett mått av intressevärde (lite som barnmat). Den delar också egenskapen av att tyckas hålla sig precis hur länge som helst utan att bäst-före-datumet går ut, och skulle den gå ut går den ändå att använda i fem år till.

Detta skriver jag alltså, precis som jag nyligen själv avslöjat hur mycket det betydde för mig att få prata svenska en stund med två personer som inte ens var riktiga svenskar. Med bara två terminer kvar till min kandidatexamen i politisk korrekthet angående på ämnet etnicitet har jag fått med mig så pass mycket att jag hyser visst stöd (uttrycket ”hyser visst stöd” ingår i A-kursen) för påståendet att även om etnicitet är en social konstruktion bör man ha stor respekt för att det nästan alltid upplevs som något medfött och en essentiell del av vem man är. Min egen känsla av att ha hittat en plats här i Damaskus har ärlligt talat förstärkts en hel del sedan jag fick besök från Sverige, tack vare vars förbarmande över min exil jag nu kan äta havregrynsgröt till frukost igen och då och då ta mig en tallrik jordgubbar med knäckebröd i mjölk. Havregrynsgröten tycks väcka höjda ögonbryn var jag än kommer i världen, men knäckebröd tycks ha blivit en exportvara som kan hittas i butikshyllor åtminstone i Tyskland och Frankrike.

Jag måste också erkänna att jag senast idag fick mig en tankeställare angående min uppfattning om hur etnicitetstänkandet gör att folk tänker i snäva fack. Min vän som kommer från Sudan berättade hur hon under de år hon bott i London vid upprepade tillfällen fått frågan om hon kommer från Sverige, vilket hon i början tolkade som ett smått rasistiskt skämt med tanke på hennes långt ifrån blonda hår och blå ögon – vilket verkar vara ett praktexempel på en välkonserverad bild av hur svenskar ser ut (annat är det i Finland?). Sanningen var dock att den återkommande frågan hade sin motivering, då hon senare blev varse att det faktiskt var ett stort antal svenska kvinnor från länder i Östafrika som befann sig i London för att studera vidare och vars svaga brytning påminde om hennes egen.

I övermorgon visar de Finlands bidrag till filmfestivalen som till stor del är på svenska och med svenska skådespelare, ”Den bästa av mödrar”. Efter det visas det Svenska bidraget, ”Ett öga rött”, som jag hoppas kan visa en bild av Sverige som jag själv kan identifiera mig med. Imorgon ska jag se det norska bidraget, förutsatt att jag får med mig någon som kan läsa den arabiska undertexten åt mig för de delar av filmen som är på albanska. Slå den lingvistiska ekvationen om ni kan!

Det nya landet

Minns ni Ali och Massoud som för några år sedan turnerade Sverige runt i sin bil målad i faluröd med vita knutar, tillsammans med en nedgången fröken Sverige i miniserien som jag lånat rubriken till detta inlägg ifrån? Lite så känner jag mig här. Jag försöker förstå sammanhanget, lära mig göra som folk gör här. Men hur rätt blir det egentligen? Hur lustig framstår jag inte i andras ögon? Det var visst inte så lätt som att bara skaffa sig lite längre skägg, de flesta män här har ju vältrimmade kinder eller mustasch – och där går nog faktiskt gränsen för min del. Men den där mannen på alla affischer som ler glatt och vinkar åt mig vart jag än går, vilken butik eller vilket kontor jag än går in på. Han måste ju vara uppskattad och fungera som någon sorts enande kraft för folket, om de nu gillar honom så mycket att de har bilder av honom överallt. Och ja, det är väl trevligt? Lite som tomten. Eller Batman. Den gode, starke mannen som vakar över mitt öde med sina beskyddande händer. I ett försök att ta till mig av den folkliga andan poängterar jag för en vän det trevliga i dessa affischer med en leende man som vinkar till folket ovanför texten ”jag älskar er”, för så pass mycket tycker jag mig kunna förstå av de snirkliga bokstäverna. Men jag hade visst tittat lite för snabbt. Budskapet var inte ”jag älskar er”, utan ”vi älskar dig”. Det var alltså inte mannen på bilden som gav mig sin kärleksförklaring utan, syntes det, tvärt om. Och jag tänkte för mig själv – den som såg till att dessa affischer trycktes, i vems namn talar hon?

För sanningen är att jag har dragit mig för att skriva detta inlägg. Det är en märklig sak, självcensur. Man kommer till ett nytt land, försöker att hitta ett sätt att leva där som känns bra och det självklara sättet blir att anpassa sig till hur de andra gör runtomkring. De som känner till landet, kulturen, systemet. Och så upptäcker man en dag att man i sina försök till anpassning gått miste om sin kritiska blick. De dagar jag väljer att gå genom stan hem från lektionen istället för att ta ”servicen” (سرفيس; det system av turbundna minibussar som utgör kärnan i stadens kollektivtrafik) går jag förbi parlamentsbyggnaden. Även den är täckt med banderoller föreställande denne leende, vinkande man. Är det för att påminna parlamentsledamöterna? Som om de skulle glömma…

Ett annat exempel på den vakande handens närvaro är när det gäller organisationsvärlden. Jag håller för närvarande på att undersöka var jag skulle kunna hitta en praktikplats här som skulle vara intressant för min socionomutbildning, och med anledning av detta försöker jag höra mig för om hur olika organisationer jobbar på olika sätt med människor i utsatta situationer. Lektion nr 1; Alla organisationer som vill verka i Syrien måste godkännas av syriska myndigheter. Detta innebär att människorättsorganisationer sällan kan verka i det öppna. Kvinnorättsorganisationer verkar inte vara lika kontroversiella. Lektion nr 2; Det största antalet godkända organisationer lyder under presidentens mer eller mindre direkta överinsyn, eller har till exempel presidentfrun som ordförande. Till och med en så stor internationell organisation som Röda Korset/Röda Halvmånen tycks ha drabbats av detta fenomen här i landet. En bekant som är engagerad i människorättsfrågor uttryckte att Röda Halvmånen inte var som en NGO, utan mer som en statlig myndighet, en del av statsapparaten. Samma sak får jag höra av en annan bekant som undrar om jag vet någon organisation i Sverige som skulle kunna hjälpa hans sjuka mor; organisationer i Syrien är inget alternativ. Jag har ingen egen erfarenhet inom området ännu, men i en informationsbroschyr kan jag mycket riktigt läsa att herrn som styr landet är hedersordförande i syriska Röda Halvmånen sedan år 2000. Stod det inte någonstans i Röda Korsets internationella stadgar att de ska vara statligt oberoende? Vad hände?

Kanske är det skillnad inom FN-systemet. Syrien har visserligen varken skrivit på Genèvekonventionen från 1951 om flyktingars rättsliga ställning eller dess tilläggsprotokoll från 1967, som tillsammans utgör grunden för den internationella asylrätten, och har inte heller någon nationell lagstiftning som tar upp möjlighet till skydd för flyktingar. Samtidigt verkar det som att myndigheterna är relativt samarbetsvilliga när det gäller de olika verksamheter som FN:s flyktingorgan UNHCR har i landet. Och med eller utan konventioner och protokoll kan vi ju ändå konstatera att landet faktiskt är ett av de länder i världen som har tagit emot flest flyktingar inom landets gränser. Någon sa till mig att som svensk är det lätt att bli omtyckt på UNHCR (endast USA överträffar Norge och Sverige i årlig finansiering av UNHCRS verksamhet), men ibland undrar jag om vi inte är alltför upptagna med att titta på våra paragrafer för att komma ihåg att vara människor.

Vad finns det mer att säga om detta land jag kommit till? Jo, i alla fall två saker som jag reagerat på. Det första är den militära närvaron som onekligen känns lite märklig för en som inte är van vid det. Som när jag strosade för mig själv längs gatorna i jakt på en hygglig park att sträcka mina lurviga i, och plötsligt upptäcker att något är annorlunda med kvarteret jag befinner mig i. Det är endast ett fåtal människor på gatorna runt om mig, och de flesta av dem är uniformerade och bär vapen. En kommer fram till mig och tittar undrande på mig. Jag ler lite generat och nickar som för att visa att jag fattat läget och går med så oberörd uppsyn jag kan uppbåda tillbaka samma väg som jag kom. På min fortsatta promenad var det inte många fler uniformerade män. Istället går jag förbi en man i kostym som står avvaktande på trottoaren, och jag funderar på om jag ska hälsa eller inte när jag passerar honom. Efter femtio meter går jag förbi ytterligare en man i kostym som ser ut att vänta på något. Är detta ett bankkvarter? Och där i korsningen ännu en. Och en till, som går två steg, vänder, går två steg… Jag förstår inte vad det är för gator jag hamnat på, men jag förstår att det inte är något vanligt bankkvarter. Den närmaste halvtimmen på min promenad kantades av dessa kostymklädda män på femtio till hundra meters avstånd från varandra, och även om jag tyckte att de gav mig misstänksamma blickar sa de aldrig ett ord till mig. Jag minns vad en vän berättat för mig, att många människor är rädda för att prata öppet om politik för att man aldrig vet vilka i ens omgivning som i hemlighet rapporterar till någon av landets säkerhetstjänster. För att vara på den säkra sidan är det kanske bäst att sätta upp den där affischen i sin butik, och klistra på den där dekalen på bilen. Så att ingen kan ifrågasätta ens lojalitet. Dessa kostymklädda män kanske trots allt är att föredra framför civila angivare.

Jag tänker också på vad jag mer har hört, att för mindre än tio år sedan var militärundervisning och vapenträning en obligatorisk del av skolundervisningen för femton-sextonåringar. Det hade innefattat mig om jag varit uppvuxen här. Och visst är det en betydande skillnad att detta avskaffats tillsammans med de militärgröna skoluniformerna och att Internet slutligen har tillåtits, om än med vissa restriktioner. Enligt vad jag förstått infördes dagens blockering av vissa hemsidor på Internet efter den plötsliga utblomning av allmän debatt på olika diskussionsforum som skedde när Internet till slut tilläts i landet efter presidentskiftet år 2000 (som förövrigt påminner om Sveriges successionsordning). Det är inte svårt att känna sig radikal i ett land där man bryter mot lagen varje gång man hackar sig in på facebook kan jag säga, eller postar ett inlägg på sin blogg för den delen.

Den andra saken som jag hittills tänkt mycket på under min tid här är genusroller, och jag måste säga att jag har blivit glatt överraskad av att mina fördomar fått sig en nit både en och ett par gånger. Var det en beslöjad medelålders kvinna som körde den där stora pickupen med flames som precis åkte förbi? Och hon där som med mobilen i andra handen rattar självsäkert genom myllret av bilar. Och han – ja, den tuffa killen med håret fullt av produkter som kör sin fräsiga bil runt, runt kvarteret minns jag tydligt från högstadietiden. Men är det inte Backstreet Boys han låter högtalarna pumpa ut på hög volym?! Haha, ta mej tusan! Och jag kommer på mig själv med att tänka att vilken tönt han är. Inte för alla hårprodukter eller den bortkastade tiden och bensinen att köra kvarteret runt, runt – utan för att han lyssnar på Backstreet Boys. Mina förutfattade meningar om stil och genus var visst inte längre bort än så... Förresten läste jag precis att den svenska riksdagen äntligen fått tummen ur och kommit överens om att införa en könsneutral äktenskapslagstiftning. I artikeln jag läste benämndes frågan som politiskt kontroversiell, samtidigt som resultatet i riksdagsomröstningen tydligen hade varit tämligen enhälligt. Vad var det då som gjorde den kontroversiell undrar jag?

I Syrien är all homosexuell aktivitet förbjuden, så se till att inte bli tagen på bar (i dubbel bemärkelse…) gärning! Och det visste jag ju. Sverige är liberalt och demokratiskt och Syrien är någonting närmare en motsats. Enkelt. Men hur var det där med killen som spelade Backstreet Boys? Och alla de killar och män som här håller varandra i handen på väg hem från skolan eller jobbet, eller kliar varandra i nacken medan de dricker varsin kopp kaffe? Och hur är det egentligen med vårat liberala samhälle hemma i Sverige? Backstreet Boys och hålla i handen är väl för tjejer och skulle väl knappast gå hem bland ”vanliga” ”hetero” män, inte ens i ett land av lattepappor? Och sätts inte barnbidraget fortfarande automatiskt in på mammans konto, medan den andra mamman inte förväntas existera överhuvudtaget? Nu menar jag inte att andan av kulturrelativism ska svepa iväg med oss till slutsatsen att alla samhällen gör på sitt eget sätt och alla sätt är lika bra eller dåliga, men nog är det ganska bra att få sina enkla förklaringar lite verklighetsanpassade ibland.

Kanske gav jag förresten fel bild när jag sa att mänskliga rättigheter inte kan diskuteras i det här landet. För ett par veckor sedan var det en dokumentärfestival här i stan, och förutom en förtjusande dokumentär om inspelningen av en indisk komediversion av stålmannen såg jag även en film jag starkt kan rekommendera om videoreportrar i Burma, som jag även tror fått en del uppmärksamhet internationellt; Burma VJ. Där visades bland annat hur en ensam demonstrant i trots mot regimen ställde sig på en gata och ropade sina slagord till dem som gick förbi, och det tog inte mer än två-tre minuter innan de civilklädda underrättelsepersonerna bland allmänheten hade gett sig till känna och ingrep för att tysta demonstranten. Här skulle det säkert ta längre tid än ett par minuter, men visst tusan skulle man råka i problem. Att uppmärksamma andra länders problem är en sak, men öppen kritik mot det egna landets styre är något helt annat. En person jag pratat med här har till exempel fått utreseförbud från landet på grund av sitt engagemang i en icke godkänd människorättsorganisation.

Det är svårt det här med anpassning. Jag vill inte bedriva självcensur, samtidigt vill jag ju få vara kvar i landet för att kunna göra det jag kom hit för. Jag vill minnas att Massoud i det sista avsnittet av ”Det nya landet” rakade av sig sin mustasch för att anpassa sig till fröken Sveriges preferenser. Vem vet, kanske kommer jag tillbaks till Sverige om ett halvår med en ståtlig buske på överläppen.

Topdog – underdog, och grunden för en rättsstat

Som framkom av mitt senaste inlägg har jag varit ganska upptagen med mina egna tankar och världen närmast mig den senaste tiden, med mycket lite plats över för större perspektiv. Kanske kan jag ändra på det i detta inlägg som jag tänkt ägna åt temat ”topdog – underdog”. Eller om man så vill, kampen för att inte bli den som landar försvarslös på rygg, med strupen blottad för sin opålitlige motpart.

I olika tider, på olika platser och i olika skala finns det en uppsjö av exempel på företeelsen. Barnet som fått ta stryk i ett sammanhang och blir aggressivt och utåtagerande för att inte riskera detsamma i ett annat. Det politiska partiet som anser sin enda möjlighet till fortlevnad vara att tillskansa sig makten och sedan bannlysa övriga partier, i rädsla att någon annan annars skulle göra samma sak. Eller den folkgrupp som av rädsla för förtryck av en stat upprättar en egen utifrån gruppens egen hegemoni. Detta var till exempel vad som låg bakom bildandet av Pakistan i och med att britterna lämnade Sydasien. Regionens muslimer skulle ges ett eget land till skydd från de hindu-nationalistiska krafter man fruktade skulle dominera politiken i Indien. Och det fruktade hindu-nationalistiska förtrycket byttes ut mot ett mycket verkligt Västpakistanskt förtryck av Östpakistan (senare Bangladesh). Något liknande skedde i Sri Lanka. Av rädsla för att riskera sin nyvunna ställning efter självständigheten gjorde buddhistnationalistiska krafter vad de kunde för att driva på en så långtgående dominans för den egna gruppen som möjligt, på bekostnad av framför allt landets stora hinduiska minoritet. Någon har passande nog beskrivit läget som en situation med dubbla minoriteter, där bägge ser sig som utsatta och i behov av en militär skyddsapparat. Sri Lankas hinduer är rädda eftersom de är i minoritet i landet, och den buddhistnationalistiska rörelsen är rädd eftersom buddhisterna är i minoritet i regionen – med södra Indien inräknat. Kopplingen till den judiska minoriteten i mellanöstern, och till den arabiska minoriteten inom den judiska statsapparaten, är inte långt borta.

Det hade varit intressant att veta mer om hur människans historia egentligen ser ut när det gäller krig mellan stammar, riken och senare länder. Vad vet jag, kanske ger den en ledtråd till huruvida krig ”alltid har funnits” och kan antas vara en del av människans natur. I vilket fall kan vi ju konstatera att det är krig, erövringar och politiskt rävspel som har resulterat i de gränser som ritats upp på vårat klot och som vi i idag, med några få undantag, tar för lika naturligt givna som de floder och berg de omger.

Är dessa gränser resultatet av olika folkgruppers revirmarkeringar gentemot varandra, eller endast av mäktiga herrars konkurrens om begränsade resurser? Det ena må ha gett det andra, men hur som helst verkar de två aktörerna – folket och dess styre – i modern historia ha hittat sin förening i idén om nationalstaten. Nationen, d.v.s. folket, och staten har funnit varandra och ska leva lyckiga i alla sina dagar. Och för att nationalstaten ska hållas samman måste inte bara staten vara välorganiserad – även folket måste hålla ihop i en anda av tillhörighet och pliktkänsla kopplad till landet i fråga. För är befolkningen inte enad utgör den inte en nation. Nationalstaten tycks därför förutsätta ett visst mått av nationalism. (Så som jag förstått nationsbegreppet tycks det i princip jämställbart med begreppet etnicitet. Den enda skillnaden är att ”nation” betecknar en majoritet i ett land, och implicerar hegemoni, medan ”etnicitet” i regel används för minoriteter. Det tycks vara en rimlig följd av att grupptillhörigheten ”arab” är grunden för en nationalidentitet i Syrien men betraktas som en etnisk identitet i ett land som Sverige.)

Med begrepp från sociologisk integrationsforskning skulle denna inordning av världen i nationalstater kunna kallas etniskt pluralistisk. Det innebär ett accepterande av att människor är olika, men med slutsatsen att de därför också bör leva i olika samhällen. Var sak har sin plats, och varje människa har sitt samhälle. Kanske kan man säga att rasismen i Sverige till stor del gått igenom en förändring i retoriken, från uttalad rasöverlägsenhet till denna typ av pluralistiska retorik. Och tillåter man sig att vara lite krass är det ju svårt att säga emot att det nog ändå är bättre om människor lever i olika samhällen som är avsedda för var och en, om alternativet är att de dödar varandra. Men denna idé, nationalstatsidén, har naturligtvis en svaghet. För hur blir det för de som trots statliga försök att sprida nationalanda har sin egen grupptillhörighet? Och vad händer när omständigheter gör att människor kommer in från andra länder och inte riktigt kan ta till sig den där nationalgemenskapen, eller inte tillåts göra det? Och – vad är det egentligen som säger att människor inte kan leva sida vid sida utan att döda varandra även om de inte betraktar sig som ett enat folk? För även om det är ett seglivat ideal finns det ju trots allt inga renodlade nationalstater (även Island förmodligen skulle komma ganska nära…). Och de flesta länder tycks ju knata på i sin mer eller mindre lugna mak ändå.

Nationsbegreppet är intressant. ”Ett land, ett folk, en ledare” var ett uttryck från en man som de flesta idag aktar sig för att citera, efter att det stod klart hur långt han var beredd att gå för att förverkliga denna idé. Men vad är egentligen ett folk? Hitlers biologiska gränsdragningar är inte lika populära idag som för sjuttio år sedan, men de är nog inte heller betydelselösa. Hur många exempel finns det inte på när hudfärg även på tvåtusentalet varit avgörande för en persons bemötande? I ett av de få avsnitt jag sett av den US-amerikanska talkshowen Oprah Winfrey diskuterades på allvar huruvida det var okej med ”mixed race relationships”, vilket för mig är helt befängt även om termen race på engelska visserligen skiljer sig från svenskans ras.

Annars är det mer populärt att prata om kultur som det som håller samman ett folk och skiljer det från en annan. Kanske är det kulturen som skiljer en svensk från en norsk – och förklarar varför vi har två olika länder? Det är också intressant att se hur religion kan ha så olika betydelse för nationstillhörighet. I Turkiet hör det, som jag tidigare varit inne på, till nationalidentiteten att ta avstånd från starka muslimska övertygelser. I grundandet av Pakistan, såväl som av Israel, var religionen däremot själva grunden för statsbildningen från första början. Idag verkar det finnas en någorlunda konsensus bland världens ledare att statsbildning med alltför starka religiösa förankringar är riskabla och potentiellt farliga både för landets egen befolkning och för andra länder. Religiös, politisk fundamentalism är det få förutom fundamentalisterna själva som ser någon plats för. Eller? Beror det endast på vilken religion det handlar om? ”Politisk islam” är ett vanligt uttryck för en potentiellt farlig rörelse. Men hur är det med ”politisk judendom”? Hur ofta hör man egentligen någon problematisera det faktum att den israeliska statsbildningen är den politiska manifestationen av religiös fundamentalism? (Eller den politiska buddhismen i Bhutan för den delen…)

Eller kanske har jag fel. Begreppet ”judar”, har jag förstått, är till skillnad från begreppet ”kristna” inte bara en beteckning på personer med en viss trosbekännelse. ”Judar” är även beteckningen på en etnisk tillhörighet baserad på denna tro. Ett exempel på detta är att judar är en av Sveriges rättsligt skyddade minoritetsgrupper. Och kanske kan man i sådana fall se bildandet av staten Israel, inte som uttryck för religiös fundamentalism, utan som ytterligare ett exempel på nationalstatsidén – att varje folk har rätt till ett land. Och att judarna, som folk, ville ha ett land är ju förståeligt. I en ”västerländsk” kontext i modern tid är det svårt att hitta en folkgrupp som på samma sätt personifierar utsatthet för förtryck, hat och massmord under det gångna århundradet. Efter år av systematisk utrotning av i huvudsak en stat, till följd av betydligt fler år av förtryck av betydligt fler stater, förstår jag gott och väl den starka önskan om en egen stat som med sina trygga armar kan ge skydd från en hotfull omvärld, när andra stater visat sin oförmåga att ge dem sitt skydd. Sen har jag svårt att se det som något annat än den europeiska kolonialismens dödsryck att upprättandet av detta land på bekostnad av ett annat faktiskt blev av. Var detta det nybildade Förenta Nationernas sätt att förhindra konflikter i världen?

Efter detta har nu sextio år gått. Israel är en statsapparat med de facto kontroll över i praktiken hela f.d. Palestina, vare sig länder som Syrien erkänner den eller inte. Och likt vad som hände med Öst- och Västpakistan har rädslan för ett fortsatt förtryck av judar bytts mot ett synnerligen verkligt förtryck av icke-judar. Fiendebilder har etablerats, förstärkt varandra och lämnats att uppfostra de barn som vuxit upp i de splittror av familjer som granater och automatkarbiner lämnat åt sitt öde. Och det mest ironiska av allt är att världen ännu en gång har visat att minoritetsgrupper allt för ofta har mycket goda skäl att frukta sina värdstater. Som i en självförverkligande, ond profetia kastar vi de demoner på varandra som framställs av vår egen fruktan för desamma. Och så byts ett folks rädsla ut mot ett annats.

När jag gick i mellanstadiet släppte Disney en tecknad film där huvudpersonerna var muslimer och den knubbiga kejsaren med stor mustasch plötsligt kunde utropa ”vid Allah!”(بالله!). Nu femton år senare är den magiska oljelampan djupt begravd i ökensanden och jag tror det skulle krävas en hel del innan Disney skulle våga gräva upp den igen. Jag minns också hur jag blev rättad av min svensklärare på högstadiet när jag råkade säga ”islamist” i något sammanhang. På den tiden var det inte ett ord, bara en felsägning. Sedan dess tycks en hel del ha hänt i matchen om att slippa vara ”underdog”. Judarna hade fått sin fristad och var inte längre utsatta på samma sätt som tidigare i historien. Istället började muslimer målas upp som ett hot i Europa och USA (gå in på youtube och sök på fox news rosengård för ett skrämmande exempel). Ett hot både mot länders säkerhet och mot ”den västerländska nationalidentiteten (-erna?)” som sådan. För som sagt, vad händer egentligen när människor värderar andra identiteter än den som är kopplad till landet man bor i?

Jag tror att det finns ett ganska enkelt svar på den frågan; förmodligen inte så mycket alls. Landets unga förlorar rimligtvis en stor del av den motivation som eventuellt tidigare funnits för att göra militärtjänstgöring och ”slåss för sitt land”. Men huruvida detta verkligen är problematiskt tål ju att diskuteras. Jag tror istället på det jag hörde Per Wirtén säga i en tevedebatt någon gång, att det är dags för Sverige att skilja mellan stat och nation på samma sätt som vi skiljt mellan staten och kyrkan (se http://www.tidskriftenarena.se/index.php?sid=5&pid=92&tid=801). Det ända sättet att uppnå en verklig rättsstat där människors möjligheter inte avgörs av deras grupptillhörigheter är för staten att med alla medel se till att representera hela befolkningens intressen. Så som befolkningen ser ut, och inte som man föreställer sig att den borde se ut. Sen bryr i alla fall inte jag mig om vad landet kallas där jag bor eller om det finns någon särskild nationsgemenskap baserad på gemensamma kulturella referenser och ideal. Man måste väl inte tänka likadant för att låta bli att döda varandra?

Det andra andetaget

Mitt första andetag varade i två och en halv vecka. Under den perioden har jag varit hundra procent fokuserad på att skaffa mig ett fungerande liv här. Och vilka är de grundläggande beståndsdelarna i ett fungerande liv? Någonstans att bo, någonting att göra på dagarna och någon typ av socialt umgänge. Det summerar nog mina grundläggande behov för tillfället i alla fall, även om detta fokuserande visserligen inte gjort mig särskilt social. Så om det första andetaget handlar om att organisera så mycket som möjligt så att det passar en så bra som möjligt, vad kommer då sen? För mig var det saknad, splittrade känslor och tvivel. Nu är jag här. Men vad gör jag egentligen här?

I den här bloggen spelar jag en del på jämförelsen mellan mina upplevelser här och de upplevelser som jag föreställer mig att människor som av olika anledningar invandrar till Sverige kan ha. Och på ett vis tänker jag att min vistelse här kan ge mig en inblick i hur det kan vara att inte vara den vars behov och (antagna) preferenser samhället omkring en är anpassat efter. Med detta sagt kvarstår dock det faktum att vikten av de privilegierande markörer jag besitter inte är begränsad till Sveriges ramar utan är lika stor om inte ännu större i en global kontext, om än på andra sätt. Min förståelse för ”svensk” kultur och samhällsordning och min obrutna svenska är inte särskilt intressant där jag befinner mig, men däremot är min ljusa hy och det faktum att jag talar engelska inte så lite avgörande (fattas bara att jag pratade franska också). Och som ”man” är jag också förmodligen ännu mer privilegierad i detta samhälle än jag är van vid. Utöver dessa faktorer är jag i den globala kontexten dessutom bärare av ett (svenskt) EU-pass vilket i praktiken garanterar mig en rad fri- och tryggheter jag annars inte kunde ta förgivet. Och med detta kan jag så knyta an till frågan om varför jag egentligen är här.

Jag är inte här för att jag måste. Jag är inte här för att jag ”känner välgrundad fruktan för förföljelse…” (UtlL 2005 4 kap. 1 §). Jag är här i egenskap av student från ett välbärgat land och jag är här för att jag ser det som ett spännande projekt. Mina splittrade känslor och min saknad handlar förvisso om personer som befinner sig långt utanför detta landets gränser, men jag sover tryggt om natten i vetskap om att de befinner sig i säkerhet. Jag har svårt att fokusera och vara närvarande här och saknaden av de människor jag älskar får mig att fundera över mina alternativ. Men när jag känner såhär nu kan jag knappt föreställa mig hur det skulle vara att dessutom behöva oroa mig över deras säkerhet och möjligheterna att överhuvudtaget få se dem igen. 

Mina tvivel handlar inte om huruvida jag kommer att klara mig ur den situation jag befinner mig i med hälsan i behåll, utan om huruvida detta är vad jag verkligen vill just nu eller inte – i den anda av individualism och självförverkligande som jag antar är en del av mitt kulturella arv.

Nyanländ invandrare

Damascus, Syrien. Så var jag äntligen här. Tre nätter på tåg till Istanbul och ytterligare trettio timmar på buss för att avverka den sista sträckan – genom Turkiets bergstrakter och Syriens öde, torrlagda landskap.

Att anlända till Syrien innebar för mig ett skifte i min resa. Från migration, förflyttning, till bosättning, anpassning. Frågan var bara i vilken grad jag faktiskt skulle kunna sätta ett bo i denna stad. Göra den till min, göra mig till dens. Och hur mycket skulle jag vara beredd att anpassa mig? Jag vet inte mycket än om de sociala och ekonomiska skikten och grupperingarna i denna stad, men så pass mycket har jag märkt att vill man så kan man som ”västerlänning” bo här bekvämt utan någon högre grad av anpassning. Visst är Syrien inte det vanligaste av turistmål, men än är det bara lågsäsong och det är trots det lätt att skaffa sig en umgängeskrets mestadels bestående av engelsktalande. Det tycks naturligt att människor från ett gemensamt ursprung, eller i en åtminstone för stunden gemensam situation, dras till varandra som droppar i en tvättsvamp. Redan efter någon timme på bussen hit hade jag rätt bra koll på vilka som pratade engelska. På vandrarhemmet där jag sov de första nätterna umgicks jag med en annan ung man på resande fot som gav mig trevligt, engelskspråkigt, sällskap för ett par dagar. På studentboendet dit jag flyttade för ett par dagar sedan bor också endast engelsktalande. Ett gäng britter och en US-amerikan. (US-amerikan är den enda godkända benämningen på personer från USA enligt en upprörd argentinska på besök i Istanbul. Andra slutsatser på ämnet Amerika som diskussioner i Istanbul resulterade i är att Nordamerika även omfattar Panama och de karibiska öarna, begreppet ”Latinamerika” är en språklig/social beteckning snarare än en geografisk och ”euro-amerikaner” är inte ett vedertaget begrepp i USA för att beteckna landets vita befolkning.)

Visst kan man tycka att det är självklart att de flesta på ett studentboende för arabiskstuderande är engelsktalande, eller åtminstone inte arabisktalande sedan födseln. Och kanske är det just det självklara i ett sådant faktum som gör att det så starkt kan påverka min situation som nyanländ i landet. Väljer jag att läsa arabiska på en skola tillsammans med andra arabiskstuderande faller det sig förmodligen ganska naturligt att lära känna en eller ett par av dem och att de blir en del av min umgängeskrets. Alla sådana val av boende och sysselsättning ger starka inverkningar på vem jag blir i detta nya sammanhang. Det tycks som att det finns ganska tydliga sådana stigar upptrampade åt mig sedan innan jag ens fick idén att komma hit. Stigar som både är till stor nytta och som kan ställa till det för mig. Ett kollektiv studentboende för arabiskstuderande, charmigt beläget i ett lugnt område i gamla stan – det låter ju som gjort för mig. Och utan det kanske jag skulle befinna mig i en betydligt svårare boendesituation just nu. Men jag kan inte komma ifrån känslan av att jag, i och med att jag valt att bo här, också har valt hur nära jag vill, och inte vill, komma ett mer vanligt liv i den här staden. Ett liv som inte präglas av känslan av att vara en främling. Men att ta av från denna stig kräver en hel del. Bo i en familj som man inte känner, vars språk man inte pratar och vars rutiner man inte har någon aning om? Ja, alternativet verkar finnas och det är ju en stig det med om än en mindre sådan. För tillfället tar jag dock risken med att hålla mig på den bekväma huvudleden en bit till. Till råga på allt har jag dessutom bestämt fika imorgon med en kille från Sundsvall som är här för att göra någon form av resereportage. Som sagt, det är nästan svårt att undvika att dras till andra från samma ursprung…

En sak som verkar lovande när det gäller möjligheter att skaffa sig en större, och framförallt bredare, umgängeskrets är dock den oerhörda hjälpsamhet och intresse av kontakt som jag mött hos flera syrier redan. När jag tidigare i veckan letat runt ett bra tag efter en adress där det skulle finnas rum att hyra hörde jag mig för på en finare restaurang i området ifall någon där kände till adressen. Jag fick inget svar först men efter en stund tillkallades en i personalen som tog på sig att ägna eftermiddagen åt att hjälpa mig att hitta någonstans att bo! Och jag fick intrycket att det knappast var för att han inte hade något bättre för sig… Den hjälpsamma mannen med sin företagsamma uppsyn hade de kontakter som behövdes för att hjälpa mig på rätt spår. Han berättade också att han hade kurdiska vänner som bodde i Sverige och verkade leva hyggliga liv där. Jag fick intryck av detta stärkte honom i sin beslutsamhet att hjälpa mig. Samtidigt kunde jag inte låta bli att undra om han själv var en av de 200 000 kurder som beräknas leva statslösa i landet, utan rätt till grundläggande medborgerliga rättigheter enligt myndigheterna. När vi sa hej då och jag tackade så gott jag kunde för hjälpen så sa han utan att dra på munnen; ”Now you have a brother in Damscus. If you need anything, just come to my restaurant”. Jag klämde fram ett tasharafna ( تشرّفنا) ”trevligt att träffas”.

En annan bekantskap jag gjort under veckan var med en hyresvärd, som jag visserligen inte bor hos men som tydligen hade kontakt med två danskor som jobbar inom UNDP. Han sa att han gärna hjälper mig att få kontakt med dem, och efter vad jag sett hittills verkar man kunna komma rätt långt med personliga kontakter här. Om jag har tur vet de kanske någon bra person att prata med om praktikplats inom UNHCR eller i någon annan organisation vars verksamhet är inriktad på det stora antal flyktingar som finns i området. Jag fick också tipset att pröva min lycka i Amman, Jordanien, om det visade sig svårt att hitta en bra praktikplats här. Tydligen är det många organisationer som har regionala huvudkontor där.

Turkiet

Efter att ha spenderat helgen på tåg genom Europa kom jag på måndagsmorgonen fram till Istanbul. Jag var frusen då värmen tycktes avstängd på tåget från Sofia, och trött efter att på natten blivit väckt flera gånger för passkontroll. Det mest underhållande under helgens resa var när jag i min kupé fick sällskap av ett par kvinnor som försörjde sig på att smuggla cigaretter över gränsen mellan Serbien och Bulgarien, och de var mycket påhittiga.

Första gången jag besökte Turkiet och Istanbul var under sommaren 2007. Då pågick val i landet, och minibussar målade i partifärgerna åkte runt på gatorna och lät såväl partibudskap som de senaste diskodängorna ljuda ur högtalarna på busstaken. Det sittande regeringspartiet AKP fick sitt förtroende bekräftat för en till mandatperiod. Men skulle valsegern räcka för att sitta kvar i regeringsställning? Det var inte givet. Militären och författningsdomstolen hade spelat avgörande roller i inrikespolitiken tidigare...

Sedan Republiken Turkiet år 1923 grundades av resterna från det Osmanska riket är landet nämligen sekulärt. Och inte sekulärt i vilken mening som helst, utan med militär tyngd bakom. Avstånd skulle tas från arabiska och muslimska influenser och landet skulle söka lyckan västerifrån. Det innebar till exempel att man beslutade att turkiskan inte längre skulle skrivas med arabiska bokstäver utan med latinska, och en särskild kommitté skall även ha fått i uppgift att städa det turkiska språket från arabiska och persiska låneord. I linje med denna tradition är partier som hotar den auktoritärt sekulära staten förbjudna, och en lång rad kurdiska såväl som muslimska partibildningar har förbjudits, återuppstått under nytt namn och förbjudits igen. AKP är det senaste namnet på listan partier med rötter i islam. Kurdiska politiker verkar på senare tid ha valt en annan väg och ställer numera upp i parlamentsvalet som oberoende kandidater.

Problemet som det nationalistiska etablissemanget verkar ha med AKP är att de är svåra att måla ut som muslimska fundamentalister (även om de ofta refereras till som konservativa), då ett av de främsta målen partiet har är att förverkliga Turkiets medlemskap i EU. Men partiet har blivit hårt kritiserade, inte bara för sin mjuka politik som förespråkar dialog i Cypernfrågan. Det som under förra året höll på att leda till att partiet och dess ledare blev bannlysta från politiken var förslaget att upphäva det slöjförbud som råder på landets universitet. Av oppositionen sågs detta som ett bevis på att AKP har en dold agenda att införa en teokrati a la Iran. Rättsprocessen som tog ungefär ett halvår slutade med att partiet med en rösts marginal tilläts fortsätta sin verksamhet och styra landet, men med en allvarlig varning kan man undra hur länge det dröjer tills frågan om rätten att bära slöja kan tas upp igen. För mig ger historien en nyttig tankeställare kring sekularism och grundläggande rättigheter - vilket är egentligen viktigast?

Egentligen borde jag väl skriva någonting om Turkiets roll internationellt också. Hur man i strävan efter att närma sig väst blev första muslimska land att erkänna staten Israel år 1949. Att Turkiet ockå är NATOs enda muslimska medlemsland och det ironiska i att landets huvudsakliga internationella konflikt varit/är med ett annat NATO-land, Grekland. Och såklart någonting om den utdragna inträdesprocessen i EU som kom till ett abrupt stopp när Frankrike fick sin nuvarande president. Som jag ser det handlar frågan kanske mer om den europeiska självbilden än om någonting annat. Är turkarna några som vi nuvarande EU-medborgare anser oss kunna ingå i gemenskap med, eller påminner de för mycket om "den Andre" - stereotypen som vi ständigt måste definera oss själva i motsats till?

På senare år har Turkiet också börjat få en viktig roll som medlare mellan Syrien och Israel i deras utragna gränskonflikt om Golanhöjderna. Här på vandrarhemmet i Istanbul har jag dock mött en resenär som precis anlänt från Damaskus och som berättade om den känsla av sympati med palestinierna i Gaza och hat mot Israel som han upplevde att många bar på där. Jag hoppas bara att det inte leder till att Syrien går till öppet krig mot Israel för fjärde gången sedan den kontroversiella grannstaten utropades.