Nyanländ invandrare

Damascus, Syrien. Så var jag äntligen här. Tre nätter på tåg till Istanbul och ytterligare trettio timmar på buss för att avverka den sista sträckan – genom Turkiets bergstrakter och Syriens öde, torrlagda landskap.

Att anlända till Syrien innebar för mig ett skifte i min resa. Från migration, förflyttning, till bosättning, anpassning. Frågan var bara i vilken grad jag faktiskt skulle kunna sätta ett bo i denna stad. Göra den till min, göra mig till dens. Och hur mycket skulle jag vara beredd att anpassa mig? Jag vet inte mycket än om de sociala och ekonomiska skikten och grupperingarna i denna stad, men så pass mycket har jag märkt att vill man så kan man som ”västerlänning” bo här bekvämt utan någon högre grad av anpassning. Visst är Syrien inte det vanligaste av turistmål, men än är det bara lågsäsong och det är trots det lätt att skaffa sig en umgängeskrets mestadels bestående av engelsktalande. Det tycks naturligt att människor från ett gemensamt ursprung, eller i en åtminstone för stunden gemensam situation, dras till varandra som droppar i en tvättsvamp. Redan efter någon timme på bussen hit hade jag rätt bra koll på vilka som pratade engelska. På vandrarhemmet där jag sov de första nätterna umgicks jag med en annan ung man på resande fot som gav mig trevligt, engelskspråkigt, sällskap för ett par dagar. På studentboendet dit jag flyttade för ett par dagar sedan bor också endast engelsktalande. Ett gäng britter och en US-amerikan. (US-amerikan är den enda godkända benämningen på personer från USA enligt en upprörd argentinska på besök i Istanbul. Andra slutsatser på ämnet Amerika som diskussioner i Istanbul resulterade i är att Nordamerika även omfattar Panama och de karibiska öarna, begreppet ”Latinamerika” är en språklig/social beteckning snarare än en geografisk och ”euro-amerikaner” är inte ett vedertaget begrepp i USA för att beteckna landets vita befolkning.)

Visst kan man tycka att det är självklart att de flesta på ett studentboende för arabiskstuderande är engelsktalande, eller åtminstone inte arabisktalande sedan födseln. Och kanske är det just det självklara i ett sådant faktum som gör att det så starkt kan påverka min situation som nyanländ i landet. Väljer jag att läsa arabiska på en skola tillsammans med andra arabiskstuderande faller det sig förmodligen ganska naturligt att lära känna en eller ett par av dem och att de blir en del av min umgängeskrets. Alla sådana val av boende och sysselsättning ger starka inverkningar på vem jag blir i detta nya sammanhang. Det tycks som att det finns ganska tydliga sådana stigar upptrampade åt mig sedan innan jag ens fick idén att komma hit. Stigar som både är till stor nytta och som kan ställa till det för mig. Ett kollektiv studentboende för arabiskstuderande, charmigt beläget i ett lugnt område i gamla stan – det låter ju som gjort för mig. Och utan det kanske jag skulle befinna mig i en betydligt svårare boendesituation just nu. Men jag kan inte komma ifrån känslan av att jag, i och med att jag valt att bo här, också har valt hur nära jag vill, och inte vill, komma ett mer vanligt liv i den här staden. Ett liv som inte präglas av känslan av att vara en främling. Men att ta av från denna stig kräver en hel del. Bo i en familj som man inte känner, vars språk man inte pratar och vars rutiner man inte har någon aning om? Ja, alternativet verkar finnas och det är ju en stig det med om än en mindre sådan. För tillfället tar jag dock risken med att hålla mig på den bekväma huvudleden en bit till. Till råga på allt har jag dessutom bestämt fika imorgon med en kille från Sundsvall som är här för att göra någon form av resereportage. Som sagt, det är nästan svårt att undvika att dras till andra från samma ursprung…

En sak som verkar lovande när det gäller möjligheter att skaffa sig en större, och framförallt bredare, umgängeskrets är dock den oerhörda hjälpsamhet och intresse av kontakt som jag mött hos flera syrier redan. När jag tidigare i veckan letat runt ett bra tag efter en adress där det skulle finnas rum att hyra hörde jag mig för på en finare restaurang i området ifall någon där kände till adressen. Jag fick inget svar först men efter en stund tillkallades en i personalen som tog på sig att ägna eftermiddagen åt att hjälpa mig att hitta någonstans att bo! Och jag fick intrycket att det knappast var för att han inte hade något bättre för sig… Den hjälpsamma mannen med sin företagsamma uppsyn hade de kontakter som behövdes för att hjälpa mig på rätt spår. Han berättade också att han hade kurdiska vänner som bodde i Sverige och verkade leva hyggliga liv där. Jag fick intryck av detta stärkte honom i sin beslutsamhet att hjälpa mig. Samtidigt kunde jag inte låta bli att undra om han själv var en av de 200 000 kurder som beräknas leva statslösa i landet, utan rätt till grundläggande medborgerliga rättigheter enligt myndigheterna. När vi sa hej då och jag tackade så gott jag kunde för hjälpen så sa han utan att dra på munnen; ”Now you have a brother in Damscus. If you need anything, just come to my restaurant”. Jag klämde fram ett tasharafna ( تشرّفنا) ”trevligt att träffas”.

En annan bekantskap jag gjort under veckan var med en hyresvärd, som jag visserligen inte bor hos men som tydligen hade kontakt med två danskor som jobbar inom UNDP. Han sa att han gärna hjälper mig att få kontakt med dem, och efter vad jag sett hittills verkar man kunna komma rätt långt med personliga kontakter här. Om jag har tur vet de kanske någon bra person att prata med om praktikplats inom UNHCR eller i någon annan organisation vars verksamhet är inriktad på det stora antal flyktingar som finns i området. Jag fick också tipset att pröva min lycka i Amman, Jordanien, om det visade sig svårt att hitta en bra praktikplats här. Tydligen är det många organisationer som har regionala huvudkontor där.