Minns ni Ali och Massoud som för några år sedan turnerade Sverige runt i sin bil målad i faluröd med vita knutar, tillsammans med en nedgången fröken Sverige i miniserien som jag lånat rubriken till detta inlägg ifrån? Lite så känner jag mig här. Jag försöker förstå sammanhanget, lära mig göra som folk gör här. Men hur rätt blir det egentligen? Hur lustig framstår jag inte i andras ögon? Det var visst inte så lätt som att bara skaffa sig lite längre skägg, de flesta män här har ju vältrimmade kinder eller mustasch – och där går nog faktiskt gränsen för min del. Men den där mannen på alla affischer som ler glatt och vinkar åt mig vart jag än går, vilken butik eller vilket kontor jag än går in på. Han måste ju vara uppskattad och fungera som någon sorts enande kraft för folket, om de nu gillar honom så mycket att de har bilder av honom överallt. Och ja, det är väl trevligt? Lite som tomten. Eller Batman. Den gode, starke mannen som vakar över mitt öde med sina beskyddande händer. I ett försök att ta till mig av den folkliga andan poängterar jag för en vän det trevliga i dessa affischer med en leende man som vinkar till folket ovanför texten ”jag älskar er”, för så pass mycket tycker jag mig kunna förstå av de snirkliga bokstäverna. Men jag hade visst tittat lite för snabbt. Budskapet var inte ”jag älskar er”, utan ”vi älskar dig”. Det var alltså inte mannen på bilden som gav mig sin kärleksförklaring utan, syntes det, tvärt om. Och jag tänkte för mig själv – den som såg till att dessa affischer trycktes, i vems namn talar hon?
För sanningen är att jag har dragit mig för att skriva detta inlägg. Det är en märklig sak, självcensur. Man kommer till ett nytt land, försöker att hitta ett sätt att leva där som känns bra och det självklara sättet blir att anpassa sig till hur de andra gör runtomkring. De som känner till landet, kulturen, systemet. Och så upptäcker man en dag att man i sina försök till anpassning gått miste om sin kritiska blick. De dagar jag väljer att gå genom stan hem från lektionen istället för att ta ”servicen” (سرفيس; det system av turbundna minibussar som utgör kärnan i stadens kollektivtrafik) går jag förbi parlamentsbyggnaden. Även den är täckt med banderoller föreställande denne leende, vinkande man. Är det för att påminna parlamentsledamöterna? Som om de skulle glömma…
Ett annat exempel på den vakande handens närvaro är när det gäller organisationsvärlden. Jag håller för närvarande på att undersöka var jag skulle kunna hitta en praktikplats här som skulle vara intressant för min socionomutbildning, och med anledning av detta försöker jag höra mig för om hur olika organisationer jobbar på olika sätt med människor i utsatta situationer. Lektion nr 1; Alla organisationer som vill verka i Syrien måste godkännas av syriska myndigheter. Detta innebär att människorättsorganisationer sällan kan verka i det öppna. Kvinnorättsorganisationer verkar inte vara lika kontroversiella. Lektion nr 2; Det största antalet godkända organisationer lyder under presidentens mer eller mindre direkta överinsyn, eller har till exempel presidentfrun som ordförande. Till och med en så stor internationell organisation som Röda Korset/Röda Halvmånen tycks ha drabbats av detta fenomen här i landet. En bekant som är engagerad i människorättsfrågor uttryckte att Röda Halvmånen inte var som en NGO, utan mer som en statlig myndighet, en del av statsapparaten. Samma sak får jag höra av en annan bekant som undrar om jag vet någon organisation i Sverige som skulle kunna hjälpa hans sjuka mor; organisationer i Syrien är inget alternativ. Jag har ingen egen erfarenhet inom området ännu, men i en informationsbroschyr kan jag mycket riktigt läsa att herrn som styr landet är hedersordförande i syriska Röda Halvmånen sedan år 2000. Stod det inte någonstans i Röda Korsets internationella stadgar att de ska vara statligt oberoende? Vad hände?
Kanske är det skillnad inom FN-systemet. Syrien har visserligen varken skrivit på Genèvekonventionen från 1951 om flyktingars rättsliga ställning eller dess tilläggsprotokoll från 1967, som tillsammans utgör grunden för den internationella asylrätten, och har inte heller någon nationell lagstiftning som tar upp möjlighet till skydd för flyktingar. Samtidigt verkar det som att myndigheterna är relativt samarbetsvilliga när det gäller de olika verksamheter som FN:s flyktingorgan UNHCR har i landet. Och med eller utan konventioner och protokoll kan vi ju ändå konstatera att landet faktiskt är ett av de länder i världen som har tagit emot flest flyktingar inom landets gränser. Någon sa till mig att som svensk är det lätt att bli omtyckt på UNHCR (endast USA överträffar Norge och Sverige i årlig finansiering av UNHCRS verksamhet), men ibland undrar jag om vi inte är alltför upptagna med att titta på våra paragrafer för att komma ihåg att vara människor.
Vad finns det mer att säga om detta land jag kommit till? Jo, i alla fall två saker som jag reagerat på. Det första är den militära närvaron som onekligen känns lite märklig för en som inte är van vid det. Som när jag strosade för mig själv längs gatorna i jakt på en hygglig park att sträcka mina lurviga i, och plötsligt upptäcker att något är annorlunda med kvarteret jag befinner mig i. Det är endast ett fåtal människor på gatorna runt om mig, och de flesta av dem är uniformerade och bär vapen. En kommer fram till mig och tittar undrande på mig. Jag ler lite generat och nickar som för att visa att jag fattat läget och går med så oberörd uppsyn jag kan uppbåda tillbaka samma väg som jag kom. På min fortsatta promenad var det inte många fler uniformerade män. Istället går jag förbi en man i kostym som står avvaktande på trottoaren, och jag funderar på om jag ska hälsa eller inte när jag passerar honom. Efter femtio meter går jag förbi ytterligare en man i kostym som ser ut att vänta på något. Är detta ett bankkvarter? Och där i korsningen ännu en. Och en till, som går två steg, vänder, går två steg… Jag förstår inte vad det är för gator jag hamnat på, men jag förstår att det inte är något vanligt bankkvarter. Den närmaste halvtimmen på min promenad kantades av dessa kostymklädda män på femtio till hundra meters avstånd från varandra, och även om jag tyckte att de gav mig misstänksamma blickar sa de aldrig ett ord till mig. Jag minns vad en vän berättat för mig, att många människor är rädda för att prata öppet om politik för att man aldrig vet vilka i ens omgivning som i hemlighet rapporterar till någon av landets säkerhetstjänster. För att vara på den säkra sidan är det kanske bäst att sätta upp den där affischen i sin butik, och klistra på den där dekalen på bilen. Så att ingen kan ifrågasätta ens lojalitet. Dessa kostymklädda män kanske trots allt är att föredra framför civila angivare.
Jag tänker också på vad jag mer har hört, att för mindre än tio år sedan var militärundervisning och vapenträning en obligatorisk del av skolundervisningen för femton-sextonåringar. Det hade innefattat mig om jag varit uppvuxen här. Och visst är det en betydande skillnad att detta avskaffats tillsammans med de militärgröna skoluniformerna och att Internet slutligen har tillåtits, om än med vissa restriktioner. Enligt vad jag förstått infördes dagens blockering av vissa hemsidor på Internet efter den plötsliga utblomning av allmän debatt på olika diskussionsforum som skedde när Internet till slut tilläts i landet efter presidentskiftet år 2000 (som förövrigt påminner om Sveriges successionsordning). Det är inte svårt att känna sig radikal i ett land där man bryter mot lagen varje gång man hackar sig in på facebook kan jag säga, eller postar ett inlägg på sin blogg för den delen.
Den andra saken som jag hittills tänkt mycket på under min tid här är genusroller, och jag måste säga att jag har blivit glatt överraskad av att mina fördomar fått sig en nit både en och ett par gånger. Var det en beslöjad medelålders kvinna som körde den där stora pickupen med flames som precis åkte förbi? Och hon där som med mobilen i andra handen rattar självsäkert genom myllret av bilar. Och han – ja, den tuffa killen med håret fullt av produkter som kör sin fräsiga bil runt, runt kvarteret minns jag tydligt från högstadietiden. Men är det inte Backstreet Boys han låter högtalarna pumpa ut på hög volym?! Haha, ta mej tusan! Och jag kommer på mig själv med att tänka att vilken tönt han är. Inte för alla hårprodukter eller den bortkastade tiden och bensinen att köra kvarteret runt, runt – utan för att han lyssnar på Backstreet Boys. Mina förutfattade meningar om stil och genus var visst inte längre bort än så... Förresten läste jag precis att den svenska riksdagen äntligen fått tummen ur och kommit överens om att införa en könsneutral äktenskapslagstiftning. I artikeln jag läste benämndes frågan som politiskt kontroversiell, samtidigt som resultatet i riksdagsomröstningen tydligen hade varit tämligen enhälligt. Vad var det då som gjorde den kontroversiell undrar jag?
I Syrien är all homosexuell aktivitet förbjuden, så se till att inte bli tagen på bar (i dubbel bemärkelse…) gärning! Och det visste jag ju. Sverige är liberalt och demokratiskt och Syrien är någonting närmare en motsats. Enkelt. Men hur var det där med killen som spelade Backstreet Boys? Och alla de killar och män som här håller varandra i handen på väg hem från skolan eller jobbet, eller kliar varandra i nacken medan de dricker varsin kopp kaffe? Och hur är det egentligen med vårat liberala samhälle hemma i Sverige? Backstreet Boys och hålla i handen är väl för tjejer och skulle väl knappast gå hem bland ”vanliga” ”hetero” män, inte ens i ett land av lattepappor? Och sätts inte barnbidraget fortfarande automatiskt in på mammans konto, medan den andra mamman inte förväntas existera överhuvudtaget? Nu menar jag inte att andan av kulturrelativism ska svepa iväg med oss till slutsatsen att alla samhällen gör på sitt eget sätt och alla sätt är lika bra eller dåliga, men nog är det ganska bra att få sina enkla förklaringar lite verklighetsanpassade ibland.
Kanske gav jag förresten fel bild när jag sa att mänskliga rättigheter inte kan diskuteras i det här landet. För ett par veckor sedan var det en dokumentärfestival här i stan, och förutom en förtjusande dokumentär om inspelningen av en indisk komediversion av stålmannen såg jag även en film jag starkt kan rekommendera om videoreportrar i Burma, som jag även tror fått en del uppmärksamhet internationellt; Burma VJ. Där visades bland annat hur en ensam demonstrant i trots mot regimen ställde sig på en gata och ropade sina slagord till dem som gick förbi, och det tog inte mer än två-tre minuter innan de civilklädda underrättelsepersonerna bland allmänheten hade gett sig till känna och ingrep för att tysta demonstranten. Här skulle det säkert ta längre tid än ett par minuter, men visst tusan skulle man råka i problem. Att uppmärksamma andra länders problem är en sak, men öppen kritik mot det egna landets styre är något helt annat. En person jag pratat med här har till exempel fått utreseförbud från landet på grund av sitt engagemang i en icke godkänd människorättsorganisation.
Det är svårt det här med anpassning. Jag vill inte bedriva självcensur, samtidigt vill jag ju få vara kvar i landet för att kunna göra det jag kom hit för. Jag vill minnas att Massoud i det sista avsnittet av ”Det nya landet” rakade av sig sin mustasch för att anpassa sig till fröken Sveriges preferenser. Vem vet, kanske kommer jag tillbaks till Sverige om ett halvår med en ståtlig buske på överläppen.
