Nu var det ett bra tag sedan jag skrev på denna blogg. Men förra veckan var det Norges nationaldag, så då passade jag på att skriva några ord om svenskhet;
I helgen följde jag med två vänner på bio. Det är europeisk filmfestival på en av biograferna i Damaskus under två veckor och denna film var ett mycket fint italienskt bidrag om en far som försökte kompensera för de femton år han undvikit sin förståndshandikappade son. Detta inkluderade bland annat att söka upp Kristine, sonens brevvän (och enligt honom flickvän) i Norge. Bara bilderna över det vackra landskapet och barnen som tränade skidskytte med rullskidor fick mig att vilja ställa mig upp i biografen och utropa – ”Det här kan jag relatera till! För mig är skidskytte inte så konstigt som det kanske verkar för er!”. Efter filmen fortsatte kvällen på en restaurant i gamla stan där vi slog oss ned och beställde in pizza. Eftersom denna del av gamla stan är traditionellt kristen kunde man här få fläskkött på pizzan och diverse alkoholhaltiga drycker fanns på menyn. (Jag finner det förövrigt lustigt hur kristendom går hand i hand med alkoholkonsumtion i det här landet. Inte riktigt vad jag ser som utmärkande för troende kristna i Sverige, nattvarden undantaget. Kanske är det Sveriges kristna som är särskilt dygdiga – min kanadensiska bekant delade inte min reflektion.)
Hursomhelst (على كل حال), när vi hade ätit upp hade ett par vänner till mitt sällskap anslutit och som kvällen gick fick vi bygga ut vårt bord både en och två gånger. Samlingen var en blandning av syrier med kopplingar till kulturlivet, några från Sudan som flyttat till Damaskus för jobb inom FN – och med i skaran var också två norrmän som jobbade på norska ambassaden. Och jag blev så lycklig när jag fick sitta där i detta trevliga gäng och variera engelskan och arabiskan med att få prata lite svenska. Detta till min syriska väns fascination, som undrade varför två språk som förstod varandra utan större problem inte räknades som dialekter – då skillnaden mellan svenska och norska förmodligen är jämförbar med skillnaden mellan den egyptiska och den syriska dialekten av arabiska. Hon ansåg därav att Sverige och Norge borde slås ihop till ett land varpå jag log, pekade på min lands- och bordsgranne och sa ”säg det till dem”. Kanske hade svenska och norska i sådana fall betraktas som dialektala varianter.
För lite mer än hundra år sedan sade norrmännen ifrån (Word misstycker när jag vill skriva ”norskarna” – Har Microsoft tagit sig för att tillrättavisa historieskrivning nu också?). De ville inte vara svenskar längre. Jag vet inte riktigt vad det var som störde dem mest vid tillfället men de hade säkert sina skäl. Kanske var det ett rent politiskt maktspel. Eller kanske tyckte de också att ”vår” syn på den egna identiteten var för begränsad för att rymma deras yllekoftor, hardingfelor och märkliga dialekt. Det är i sådana fall en tendens som kan kännas igen.
När jag gick i mellanstadiet cirkulerade det ett uttryck på min skola som jag idag inte är särskilt stolt över att ha tagit i min mun, ”turk på burk luktar urk”, och som har gjort att jag än idag nästan vill ursäkta mig varje gång jag använder benämningen turk för att beskriva en person från Turkiet – för hur benämningen har missbrukats, på fler skolgårdar än min är jag rädd. Det var också långt innan jag förstått att de flesta som kom till Sverige från Turkiet i själva verket inte alls betraktade sig som turkar, som i deras ögon var det folk vars förtryck var själva anledningen till att de inte kunde bo kvar i landet.
Såhär i efterhand när jag tänker på denna obetänksamma ordlek slår det mig hur den var en del i skolgårdens sociala stratifiering. Och jag tänker också att om man vill göra sig lite rolig på själva uttryckets bekostnad kanske det också finns en ironisk poäng att hämta här. För visst är det väl egentligen ganska ofta som vi tänker etniska eller nationella tillhörigheter som konservvara? Där, bakom hyllrader av italiensk pasta, turkiska kåldolmar och halalkött hittar vi burkarna med våra konserverade identiteter (själv är jag frestad att låta svenskheten rymmas i en burk fiskbullar, men det får stå för mig själv). Konservliknelsen fångar dels det faktum att etnicitetssynen i regel kokar ihop all individualitet till en homogeniserad pure som ska rymmas i liten burk och gärna kryddas för att ändå behålla ett mått av intressevärde (lite som barnmat). Den delar också egenskapen av att tyckas hålla sig precis hur länge som helst utan att bäst-före-datumet går ut, och skulle den gå ut går den ändå att använda i fem år till.
Detta skriver jag alltså, precis som jag nyligen själv avslöjat hur mycket det betydde för mig att få prata svenska en stund med två personer som inte ens var riktiga svenskar. Med bara två terminer kvar till min kandidatexamen i politisk korrekthet angående på ämnet etnicitet har jag fått med mig så pass mycket att jag hyser visst stöd (uttrycket ”hyser visst stöd” ingår i A-kursen) för påståendet att även om etnicitet är en social konstruktion bör man ha stor respekt för att det nästan alltid upplevs som något medfött och en essentiell del av vem man är. Min egen känsla av att ha hittat en plats här i Damaskus har ärlligt talat förstärkts en hel del sedan jag fick besök från Sverige, tack vare vars förbarmande över min exil jag nu kan äta havregrynsgröt till frukost igen och då och då ta mig en tallrik jordgubbar med knäckebröd i mjölk. Havregrynsgröten tycks väcka höjda ögonbryn var jag än kommer i världen, men knäckebröd tycks ha blivit en exportvara som kan hittas i butikshyllor åtminstone i Tyskland och Frankrike.
Jag måste också erkänna att jag senast idag fick mig en tankeställare angående min uppfattning om hur etnicitetstänkandet gör att folk tänker i snäva fack. Min vän som kommer från Sudan berättade hur hon under de år hon bott i London vid upprepade tillfällen fått frågan om hon kommer från Sverige, vilket hon i början tolkade som ett smått rasistiskt skämt med tanke på hennes långt ifrån blonda hår och blå ögon – vilket verkar vara ett praktexempel på en välkonserverad bild av hur svenskar ser ut (annat är det i Finland?). Sanningen var dock att den återkommande frågan hade sin motivering, då hon senare blev varse att det faktiskt var ett stort antal svenska kvinnor från länder i Östafrika som befann sig i London för att studera vidare och vars svaga brytning påminde om hennes egen.
I övermorgon visar de Finlands bidrag till filmfestivalen som till stor del är på svenska och med svenska skådespelare, ”Den bästa av mödrar”. Efter det visas det Svenska bidraget, ”Ett öga rött”, som jag hoppas kan visa en bild av Sverige som jag själv kan identifiera mig med. Imorgon ska jag se det norska bidraget, förutsatt att jag får med mig någon som kan läsa den arabiska undertexten åt mig för de delar av filmen som är på albanska. Slå den lingvistiska ekvationen om ni kan!
