Mitt första andetag varade i två och en halv vecka. Under den perioden har jag varit hundra procent fokuserad på att skaffa mig ett fungerande liv här. Och vilka är de grundläggande beståndsdelarna i ett fungerande liv? Någonstans att bo, någonting att göra på dagarna och någon typ av socialt umgänge. Det summerar nog mina grundläggande behov för tillfället i alla fall, även om detta fokuserande visserligen inte gjort mig särskilt social. Så om det första andetaget handlar om att organisera så mycket som möjligt så att det passar en så bra som möjligt, vad kommer då sen? För mig var det saknad, splittrade känslor och tvivel. Nu är jag här. Men vad gör jag egentligen här?
I den här bloggen spelar jag en del på jämförelsen mellan mina upplevelser här och de upplevelser som jag föreställer mig att människor som av olika anledningar invandrar till Sverige kan ha. Och på ett vis tänker jag att min vistelse här kan ge mig en inblick i hur det kan vara att inte vara den vars behov och (antagna) preferenser samhället omkring en är anpassat efter. Med detta sagt kvarstår dock det faktum att vikten av de privilegierande markörer jag besitter inte är begränsad till Sveriges ramar utan är lika stor om inte ännu större i en global kontext, om än på andra sätt. Min förståelse för ”svensk” kultur och samhällsordning och min obrutna svenska är inte särskilt intressant där jag befinner mig, men däremot är min ljusa hy och det faktum att jag talar engelska inte så lite avgörande (fattas bara att jag pratade franska också). Och som ”man” är jag också förmodligen ännu mer privilegierad i detta samhälle än jag är van vid. Utöver dessa faktorer är jag i den globala kontexten dessutom bärare av ett (svenskt) EU-pass vilket i praktiken garanterar mig en rad fri- och tryggheter jag annars inte kunde ta förgivet. Och med detta kan jag så knyta an till frågan om varför jag egentligen är här.
Jag är inte här för att jag måste. Jag är inte här för att jag ”känner välgrundad fruktan för förföljelse…” (UtlL 2005 4 kap. 1 §). Jag är här i egenskap av student från ett välbärgat land och jag är här för att jag ser det som ett spännande projekt. Mina splittrade känslor och min saknad handlar förvisso om personer som befinner sig långt utanför detta landets gränser, men jag sover tryggt om natten i vetskap om att de befinner sig i säkerhet. Jag har svårt att fokusera och vara närvarande här och saknaden av de människor jag älskar får mig att fundera över mina alternativ. Men när jag känner såhär nu kan jag knappt föreställa mig hur det skulle vara att dessutom behöva oroa mig över deras säkerhet och möjligheterna att överhuvudtaget få se dem igen.
Mina tvivel handlar inte om huruvida jag kommer att klara mig ur den situation jag befinner mig i med hälsan i behåll, utan om huruvida detta är vad jag verkligen vill just nu eller inte – i den anda av individualism och självförverkligande som jag antar är en del av mitt kulturella arv.
