Föreställ er nu Magnus Härenstams röst. ”En sak som alla världens länder har gemensamt, även om det tar sig lite olika uttryck?” ”Vad är social stratifiering, även kallat klassamhället.” ”Bra Fredrik, välkommen in i spelet.”
Men när prinsessan Madeleines pojkvän begär rabatt på NK i egenskap av vilka han fraterniserar med, skiljer det sig naturligtvis från när en person i ett land utan sociala skyddsnät har möjlighet att betala sin länge fördröjda knäoperation i kontanter (priset; 8000 Jordanska dinar, ca 80 000 kr) eller när hans bror har möjlighet att läsa på universitet i Australien. Skillnaden mellan länder blir tydlig när det som i någon mån kan tas för givet även av många som har det sämre ställt i ett land, blir privilegier tillgängliga endast för den yttersta överklassen i ett annat. I den kontexten blir ”överklass” epitetet på de som med pengar kan kompensera för vad de saknar i sociala och i viss mån medborgerliga rättigheter. Så, hur ser det ut med klasskillnaderi de länder som jag rört mig genom den senaste tiden? Efter en kortare tid av semester i ett land får man inte direkt någon djupare insikt i olika samhällsgruppers levnadsförhållanden, men låt mig dela med mig av min tankar efter att äntligen ha besökt Syriens grannländer Libanon och Jordanien. Först – snacket i Damaskus;
”Beirut är helt klart stället man åker till om man vill festa loss”. ”Det är en befrielse att komma dit – tjejer i korta kjolar, riktiga nyheter i tidningarna. Som att vara tillbaka i Europa”. Och ”Jordanien är ett land med några sevärdheter, men annars finns det inte så mycket att göra där”. ”Amman är en modernare stad, men trist, och det är mer konservativt – som i gulfländerna”.
Utan att ha tagit någon större del i Beiruts nattliv fick jag onekligen intrycket att staden levde upp till sitt rykte. Uppsjön av trendiga fik och moderna restauranger tog jag som intäkt för att det finns gott om människor med gott om pengar som hungrade efter och var stolta över, att kunna leva efter en ”modern” (läs; västeuropeisk / nordamerikansk) livsstil. Antalet stora, dyra bilar och viljan att öva sin engelska eller franska med utlänningar (så till den grad att försök att prata arabiska kunde bemötas med bitterhet) var andra tecken på detta. Det franska koloniala arvet tycks ha haft så stort inflytande på Libanon att det finns en rad kaféer och restauranger där menyn endast finns att få på franska. Och jag antar att det stora antal människor som genom senare decennier har flytt landet på sitt sätt också har förstärkt kopplingarna till västvärlden. Det hände gång efter annan att en person efter en kort tids samtal visade sig ha mer eller mindre starka kopplingar till Sverige. Längs kusten i utkanten av staden byggdes områden med tjusiga långtidshotell för rika turister som vill fly gulfländernas stekande sommarsol. Men var bodde då de libaneser som inte hade tillgång till denna värld av franska delikatesser? Ja, inte var det i närheten av Beiruts centrala delar i alla fall.
Om Beirut och Libanon skulle stå för den trendiga versionen av arabland, hade jag på ryktets väg förstått att Jordanien var mer åt andra hållet – vad nu det skulle betyda. Sanningen verkar dock inte vara riktigt så enkelriktad. De första dagarna i detta land tänkte jag på det som att landet på flera sätt var ett mellanting mellan Syrien och Libanon. Trendigare, större utbud och dyrare än Syrien – men inte lika trendigt och dyrt som Libanon. En inte lika intellektuellt förödande medierapportering som den syriska, men inte heller riktigt lika fri som den libanesiska pressen. Ett mindre förtryckande politiskt klimat än i Syrien (här är det inte fängelsestraff på att diskutera mänskliga rättigheter – bara på att kritisera kungen), men knappast folkvalda ledare som det ändå är i Libanon. Men förutom dessa iakttagelser verkar det också finnas någonting annat här som jag inte stött på i så hög grad tidigare; ett socioekonomiskt system som effektivt utnyttjar och förtrycker invandrad arbetskraft. Efter vad jag har fått höra så är det snarare regel än undantag att hushållen här (rika såväl som mindre bemedlade) har en ”filipina” som utan arbetsrättigheter och för skamlöner tar hand om hushållsarbetet i bostaden. Det är upp till familjen att bestämma reglerna, som var i huset hon får röra sig och om hon överhuvudtaget får lämna bostaden. Även om de flesta filipiner är kristna väljer vissa av kvinnorna att bära slöja för att inte locka till sig manliga familjemedlemmars blickar. Trots detta möts filippinska ambassaden emellanåt av tjänstekvinnor som blivit gravida efter våldtäkter (se ett filmklipp på: http://www.youtube.com/watch?v=9zmM0cgMPrA). Lika vanligt som filippinska tjänstekvinnor verkar det vara med egyptiska män som jobbar som dörrvakter i hyreshusens trappuppgångar eller inom byggindustrin. Närheten till sitt hemland och friheten från sexuellt våld inbillar jag mig ändå innebär ett skydd och en frihet som de filippinska gästarbetarna inte har.
Jag hade hört om problemet med utnyttjade gästarbetare utan rättigheter tidigare, men då om sydasiater i Förenade Arabemiraten (som där utgör ca hälften av landets befolkning!) – så detta kanske kan tas som belägg för att Jordanien i viss mån delar gulfländernas samhällsorganisering. Rent språkligt har jag förstått att den arabiska som talas i Jordanien kan benämnas beduindialekt och därmed även ligger nära gulfländernas dialekter. Likaså verkar religionen ha en något starkare ställning här, vilket för mig som utlänning också för tankarna till de starkt konservativa gulfländerna. Ändå undrar jag hur långt kopplingarna till gulfländernas kultur och samhällen kan dras. Särskilt här i Amman, där ungefär 70% av befolkningen i själva verket är från Palestina.
En sak undrar jag dock över. Om överklassen i dessa länder kategoriseras av att den, med pengar som substitut för rättigheter, mer eller mindre kan åtnjuta de privilegier vi tar för givet – var i skissen hamnar då den svenska överklassen? Blir definitionen av överklass i termer av att helt enkelt vara tillräckligt rik meningslös i den svenska kontexten eftersom alla fortfarande har tillgång till i princip samma samhällsinstitutioner och service? I sådana fall kanske den marxistiska definitionen fortfarande är ett relevant alternativ - alltså ägandet av produktionsmedlen. Det kanske är så i Sverige att först när en person äger kontrollen över ens anställning och villkoren för den, blir det relevant att prata om klasshierarki. Eller tillhör jag själv bara en naiv medelklass som utgår från att alla andra i det svenska samhället har mer eller mindre samma möjligheter som jag själv? I sådana fall kanske det inte bara är i andra delar av världen där det som i retoriken kallas mänskliga rättigheter i praktiken är mänskliga privilegier vars pris är en fråga om tillgång och efterfrågan.
