Nyanländ invandrare

Damascus, Syrien. Så var jag äntligen här. Tre nätter på tåg till Istanbul och ytterligare trettio timmar på buss för att avverka den sista sträckan – genom Turkiets bergstrakter och Syriens öde, torrlagda landskap.

Att anlända till Syrien innebar för mig ett skifte i min resa. Från migration, förflyttning, till bosättning, anpassning. Frågan var bara i vilken grad jag faktiskt skulle kunna sätta ett bo i denna stad. Göra den till min, göra mig till dens. Och hur mycket skulle jag vara beredd att anpassa mig? Jag vet inte mycket än om de sociala och ekonomiska skikten och grupperingarna i denna stad, men så pass mycket har jag märkt att vill man så kan man som ”västerlänning” bo här bekvämt utan någon högre grad av anpassning. Visst är Syrien inte det vanligaste av turistmål, men än är det bara lågsäsong och det är trots det lätt att skaffa sig en umgängeskrets mestadels bestående av engelsktalande. Det tycks naturligt att människor från ett gemensamt ursprung, eller i en åtminstone för stunden gemensam situation, dras till varandra som droppar i en tvättsvamp. Redan efter någon timme på bussen hit hade jag rätt bra koll på vilka som pratade engelska. På vandrarhemmet där jag sov de första nätterna umgicks jag med en annan ung man på resande fot som gav mig trevligt, engelskspråkigt, sällskap för ett par dagar. På studentboendet dit jag flyttade för ett par dagar sedan bor också endast engelsktalande. Ett gäng britter och en US-amerikan. (US-amerikan är den enda godkända benämningen på personer från USA enligt en upprörd argentinska på besök i Istanbul. Andra slutsatser på ämnet Amerika som diskussioner i Istanbul resulterade i är att Nordamerika även omfattar Panama och de karibiska öarna, begreppet ”Latinamerika” är en språklig/social beteckning snarare än en geografisk och ”euro-amerikaner” är inte ett vedertaget begrepp i USA för att beteckna landets vita befolkning.)

Visst kan man tycka att det är självklart att de flesta på ett studentboende för arabiskstuderande är engelsktalande, eller åtminstone inte arabisktalande sedan födseln. Och kanske är det just det självklara i ett sådant faktum som gör att det så starkt kan påverka min situation som nyanländ i landet. Väljer jag att läsa arabiska på en skola tillsammans med andra arabiskstuderande faller det sig förmodligen ganska naturligt att lära känna en eller ett par av dem och att de blir en del av min umgängeskrets. Alla sådana val av boende och sysselsättning ger starka inverkningar på vem jag blir i detta nya sammanhang. Det tycks som att det finns ganska tydliga sådana stigar upptrampade åt mig sedan innan jag ens fick idén att komma hit. Stigar som både är till stor nytta och som kan ställa till det för mig. Ett kollektiv studentboende för arabiskstuderande, charmigt beläget i ett lugnt område i gamla stan – det låter ju som gjort för mig. Och utan det kanske jag skulle befinna mig i en betydligt svårare boendesituation just nu. Men jag kan inte komma ifrån känslan av att jag, i och med att jag valt att bo här, också har valt hur nära jag vill, och inte vill, komma ett mer vanligt liv i den här staden. Ett liv som inte präglas av känslan av att vara en främling. Men att ta av från denna stig kräver en hel del. Bo i en familj som man inte känner, vars språk man inte pratar och vars rutiner man inte har någon aning om? Ja, alternativet verkar finnas och det är ju en stig det med om än en mindre sådan. För tillfället tar jag dock risken med att hålla mig på den bekväma huvudleden en bit till. Till råga på allt har jag dessutom bestämt fika imorgon med en kille från Sundsvall som är här för att göra någon form av resereportage. Som sagt, det är nästan svårt att undvika att dras till andra från samma ursprung…

En sak som verkar lovande när det gäller möjligheter att skaffa sig en större, och framförallt bredare, umgängeskrets är dock den oerhörda hjälpsamhet och intresse av kontakt som jag mött hos flera syrier redan. När jag tidigare i veckan letat runt ett bra tag efter en adress där det skulle finnas rum att hyra hörde jag mig för på en finare restaurang i området ifall någon där kände till adressen. Jag fick inget svar först men efter en stund tillkallades en i personalen som tog på sig att ägna eftermiddagen åt att hjälpa mig att hitta någonstans att bo! Och jag fick intrycket att det knappast var för att han inte hade något bättre för sig… Den hjälpsamma mannen med sin företagsamma uppsyn hade de kontakter som behövdes för att hjälpa mig på rätt spår. Han berättade också att han hade kurdiska vänner som bodde i Sverige och verkade leva hyggliga liv där. Jag fick intryck av detta stärkte honom i sin beslutsamhet att hjälpa mig. Samtidigt kunde jag inte låta bli att undra om han själv var en av de 200 000 kurder som beräknas leva statslösa i landet, utan rätt till grundläggande medborgerliga rättigheter enligt myndigheterna. När vi sa hej då och jag tackade så gott jag kunde för hjälpen så sa han utan att dra på munnen; ”Now you have a brother in Damscus. If you need anything, just come to my restaurant”. Jag klämde fram ett tasharafna ( تشرّفنا) ”trevligt att träffas”.

En annan bekantskap jag gjort under veckan var med en hyresvärd, som jag visserligen inte bor hos men som tydligen hade kontakt med två danskor som jobbar inom UNDP. Han sa att han gärna hjälper mig att få kontakt med dem, och efter vad jag sett hittills verkar man kunna komma rätt långt med personliga kontakter här. Om jag har tur vet de kanske någon bra person att prata med om praktikplats inom UNHCR eller i någon annan organisation vars verksamhet är inriktad på det stora antal flyktingar som finns i området. Jag fick också tipset att pröva min lycka i Amman, Jordanien, om det visade sig svårt att hitta en bra praktikplats här. Tydligen är det många organisationer som har regionala huvudkontor där.

Turkiet

Efter att ha spenderat helgen på tåg genom Europa kom jag på måndagsmorgonen fram till Istanbul. Jag var frusen då värmen tycktes avstängd på tåget från Sofia, och trött efter att på natten blivit väckt flera gånger för passkontroll. Det mest underhållande under helgens resa var när jag i min kupé fick sällskap av ett par kvinnor som försörjde sig på att smuggla cigaretter över gränsen mellan Serbien och Bulgarien, och de var mycket påhittiga.

Första gången jag besökte Turkiet och Istanbul var under sommaren 2007. Då pågick val i landet, och minibussar målade i partifärgerna åkte runt på gatorna och lät såväl partibudskap som de senaste diskodängorna ljuda ur högtalarna på busstaken. Det sittande regeringspartiet AKP fick sitt förtroende bekräftat för en till mandatperiod. Men skulle valsegern räcka för att sitta kvar i regeringsställning? Det var inte givet. Militären och författningsdomstolen hade spelat avgörande roller i inrikespolitiken tidigare...

Sedan Republiken Turkiet år 1923 grundades av resterna från det Osmanska riket är landet nämligen sekulärt. Och inte sekulärt i vilken mening som helst, utan med militär tyngd bakom. Avstånd skulle tas från arabiska och muslimska influenser och landet skulle söka lyckan västerifrån. Det innebar till exempel att man beslutade att turkiskan inte längre skulle skrivas med arabiska bokstäver utan med latinska, och en särskild kommitté skall även ha fått i uppgift att städa det turkiska språket från arabiska och persiska låneord. I linje med denna tradition är partier som hotar den auktoritärt sekulära staten förbjudna, och en lång rad kurdiska såväl som muslimska partibildningar har förbjudits, återuppstått under nytt namn och förbjudits igen. AKP är det senaste namnet på listan partier med rötter i islam. Kurdiska politiker verkar på senare tid ha valt en annan väg och ställer numera upp i parlamentsvalet som oberoende kandidater.

Problemet som det nationalistiska etablissemanget verkar ha med AKP är att de är svåra att måla ut som muslimska fundamentalister (även om de ofta refereras till som konservativa), då ett av de främsta målen partiet har är att förverkliga Turkiets medlemskap i EU. Men partiet har blivit hårt kritiserade, inte bara för sin mjuka politik som förespråkar dialog i Cypernfrågan. Det som under förra året höll på att leda till att partiet och dess ledare blev bannlysta från politiken var förslaget att upphäva det slöjförbud som råder på landets universitet. Av oppositionen sågs detta som ett bevis på att AKP har en dold agenda att införa en teokrati a la Iran. Rättsprocessen som tog ungefär ett halvår slutade med att partiet med en rösts marginal tilläts fortsätta sin verksamhet och styra landet, men med en allvarlig varning kan man undra hur länge det dröjer tills frågan om rätten att bära slöja kan tas upp igen. För mig ger historien en nyttig tankeställare kring sekularism och grundläggande rättigheter - vilket är egentligen viktigast?

Egentligen borde jag väl skriva någonting om Turkiets roll internationellt också. Hur man i strävan efter att närma sig väst blev första muslimska land att erkänna staten Israel år 1949. Att Turkiet ockå är NATOs enda muslimska medlemsland och det ironiska i att landets huvudsakliga internationella konflikt varit/är med ett annat NATO-land, Grekland. Och såklart någonting om den utdragna inträdesprocessen i EU som kom till ett abrupt stopp när Frankrike fick sin nuvarande president. Som jag ser det handlar frågan kanske mer om den europeiska självbilden än om någonting annat. Är turkarna några som vi nuvarande EU-medborgare anser oss kunna ingå i gemenskap med, eller påminner de för mycket om "den Andre" - stereotypen som vi ständigt måste definera oss själva i motsats till?

På senare år har Turkiet också börjat få en viktig roll som medlare mellan Syrien och Israel i deras utragna gränskonflikt om Golanhöjderna. Här på vandrarhemmet i Istanbul har jag dock mött en resenär som precis anlänt från Damaskus och som berättade om den känsla av sympati med palestinierna i Gaza och hat mot Israel som han upplevde att många bar på där. Jag hoppas bara att det inte leder till att Syrien går till öppet krig mot Israel för fjärde gången sedan den kontroversiella grannstaten utropades.

Malmö

Resan börjar med ett återbesök i den gamla hemstaden Malmö, och vad kunde vara ett bättre sätt att öppna denna blogg på än med några rader om denna stad?

Det var ganska precis ett år sedan jag flyttade härifrån, och varje gång jag varit på besök sedan dess har det känts som att komma hem. Gatorna och fiken runt folkets park och möllan, falafeln (فلافل) och torghandeln med stans billigaste grönsaker. När jag under mitt besök av European Social Forum i september satt och avnjöt en falafel vid statyn på möllan mötte jag blicken hos min gamle grönsakshandlare som stod i samma stånd, på samma plats som han gjort två år innan när jag köpte min första aubergin av honom. Han log åt mig och vinkade. Jag log och vinkade tillbaks.

Den sista terminen jag bodde i Malmö gjorde jag praktik på Introduktionsenheten för nyanlända invandrare i en av stadens stadsdelar. Jag trivdes i allmänhet mycket bra med den vänliga och skämtsamma stämningen bland personalen, som tycktes ge möjlighet för öppna diskussioner om det mesta. Ibland kunde jag dock få frågor som "Vad tycker du om att det är så mycket invandrare i Malmö?", där tonen i frågan antydde att jag borde säga något om det problematiska i detta. I efterhand önskar jag att jag sagt något om det märkliga i att en ökad befolkning betraktas som ett problem för ett land som Sverige. Men det är klart att man formas av de röster man hör omkring sig. Jag påverkades av personalen jag följde den terminen, och kanske påverkades de av mig. Förmodligen påverkas de dock i betydligt högre grad av starka röster i media, som Malmös högsta höns Ilmar Reepalu som tycks ha gjort "flyktingfrågan" till sitt hjärtebarn. Gränskontrollen runt Sverige ska göras hårdare så att flyktingar som kommer via något annat land ska kunna skickas tillbaka, till exempelvis Danmark, innan de kommit in på svenskt teritorium (Se DN 2007-11-27). (Detta, som går i linje med dublinförordningen, får i alla fall mig att undra vilka flyktingar som inte kommer till Sverige via ett annat land.)

Det intressantaste och mest ironiska i detta förslag är att Reepalu tillsammans med sin kollega Göran Johansson i Göteborg utgår ifrån antagandet att det finns en legal väg in i Sverige för att söka asyl. Det är bara att vända sig till närmaste Svenska ambassad i hem- eller grannlandet. Vilken bra idé! Då skulle tusentals människor inte behöva vända sig till människosmugglare varje år och betala förmögenheter för en resa som kan göras på några timmar för en bråkdel av samma kostnad med ett vanligt flyg. Innan detta blir verklighet, om det någonsin blir det, får jag onekligen lite svårt att veta om jag ska betrakta Reepalu och Johansson som progressiva försvarare av mänskliga rättigheter eller som konservativa populister. Till detta får jag säkert skäl att återkomma. Medan jag fortfarande har ämnet Malmö på tråden vill jag passa på att tipsa om en kommentar i DN som ger ett välbehövligt perspektiv på en ibland ganska tjatig debatt.

Nu ska väskan packas och matsäcken förberedas!