Det var nu över ett halvår sedan jag skrev det senaste inlägget på denna blogg. Det var ju inte alls tänkt att bli det sista. Jag hade ju en massa mer att säga som aldrig blev sagt. Och nu är jag hemma igen sedan två månader och sitter här och skriver min C-uppsatts. Och då helt plötsligt kommer inspirationen och behovet av att skriva ett sista inlägg här. (Varför lärde jag mig aldrig att göra läxorna innan man fick springa iväg och leka?) Hursomhelst tänkte jag nu runda av denna blogg med ett avslutande inlägg om det sista landet på min resa. Sverige.
Min C-uppsats handlar om hur ensamkommande flyktingbarn tas emot i Sverige, eller mera exakt i Malmö. Av en kommun som gör vad den kan för att ta sitt ansvar när så många av Sveriges andra kommuner inte gör det. Av en migrationsmyndighet som säger sig vara tvungen att bryta mot barnkonventionen. Och av en tillsynsmyndighet som inte bedriver någon tillsyn. Jag läser barnkonventionens och fäller en tår. Visste ni att Jordanien har skrivit under den? Det var därför jag tänkte att det kunde vara ett bra projekt under praktiken att diskutera barnkonventionens principer, och den verklighet de är tänkta att omvandla, med ungdomar i det utsatta området där jag gjorde praktiken. Jag tänkte att om de åtminstone vet sina rättigheter så kanske det ger dem en styrka som kan hjälpa dem att ställa sig upp mot de krafter som förminskar dem. Barn har rätt att fritt uttrycka sina åsikter och att bli lyssnade till. De har rätt att tycka och tro på vad de vill. De har rätt att träffas i föreningsverksamhet och på andra sätt. Tro det eller ej men barn har faktiskt också rätt till fritid och lek (och det står ingenting om att man måste göra sina läxor först!). En stat som åtagit sig att följa denna konvention har också skyldighet att se till att ett barn som söker asyl får det skydd och den hjälp som behövs för att barnets samtliga rättigheter ska tillgodoses. Ja just ja, det var ju en sak till. Barnets bästa ska alltid komma i första rummet. Alltid. Offentliga såväl som privata välfärdsinstitutioner, administrativa myndigheter, ja till och med domstolar. Barnets bästa ska alltid vara den främsta prioriteten.
Så, Migrationsverket. Ni säger att Dublinförordningen kräver av er att ni skickar tillbaka barn och ungdomar till länder i Europa som systematiskt kränker asylsökande barns rättigheter. Och motiveringen ni använder för att försvara detta är just att kränkandet av dessa rättigheter är systematiskt! Menar ni då att detta gör situationen mindre allvarlig? I uttalandet hävdas att undantag från Dublinförordningen visserligen får göras, men "då krävs starka humanitära skäl som ska vara intimt förknippade med barnets personliga situation". Det är så märkligt bara, för hur jag än letar så kan jag inte hitta någon liknande formulering i själva konventionstexten. Nu kanske inte mitt ord väger så tungt, men Madelaine Seidlitz, folkrättsjurist på Amnesty, och Christina Heilborn, barnrättsjurist på Unicef, verkar ha samma problem (läs här!). Har EU:s ministerråd skrivit två olika Dublinförordningar för att förvirra oss månne? När jag läser står det nämligen någonting så tokigt som att ”varje medlemsstat /.../ får pröva en asylansökan som lämnas in, även om det inte föreligger någon sådan skyldighet enligt förordningens kriterier" (artikel 3 punkt 2). Detta skulle ju betyda att Dublinförordningen inte ”kräver” särskilt mycket alls egentligen, utan bara erbjuder möjligheten att skicka tillbaka vissa asylsökande till ett annat EU-land.
Om vi själva vill det.
Och om det ifråga om barn kan antas vara det bästa för barnet. Om man nu ska bry sig om barnkonventionen, och 10 § i vår egen utlänningslag för den delen.
Och ska jag vara helt ärlig så tror jag inte att barnets bästa är att skickas tillbaka till ett land som det gjort sig så stor möda att ta sig ifrån. Barn och ungdomar som drabbas av svåra depressioner och självskadebeteende när de blir klassade som ”dublinärenden” är väl om något ett tecken på det? Nej, jag tror istället att det finns väldigt goda skäl till att ensamma barn på flykt söker sig till ett land som Sverige. Och är inte det bra, att de gör vad de kan för att ta sig till ett land där de bedömer att deras rättigheter verkligen kan tas tillvara och respekteras? Vill Migrationsverket att Sverige ska vara ett sådant land?
Och Socialstyrelsen. Ni är den myndighet som har fått i uppdrag att bedriva tillsyn för att försäkra er om att mottagandet av ensamkommande sker på ett bra sätt. Kanske ingår det i detta uppdrag också att komma med råd och riktlinjer? Detta är ju i sådana fall ett utmärkt sätt för staten att stödja kommunerna i mottagandet, och att genom regelbunden tillsyn se till att mottagningssystemet verkligen fungerar. Det är ju trots allt staten som enligt internationell rätt är ansvarig för detta. Men vad händer om ni inte tar detta uppdrag på allvar?
När jag i början på uppsatsskrivande kontaktade Socialstyrelsens Malmökontor fick jag beskedet att ingen tillsyn var planerad för någon av de sexton(!) boenden för ensamkommande flyktingbarn som Malmö Stad ansvarar för. Detta trots att några av dem öppnade för snart fyra år sedan och inte haft ett enda tillsynsbesök sedan dess (Länsstyrelsen var tillsynsmyndighet fram till årsskiftet men gjorde alltså heller aldrig någon tillsyn). Ingen av personerna jag intervjuat, på två olika boenden samt på kommunförvaltningen, känner heller till några riktlinjer från er för hur verksamheten egentligen ska bedrivas – något som uttryckligen efterfrågas av platschefen på ett av de elva privatdrivna boenden som öppnats det senaste halvåret på uppdrag av Malmö Stad. Där fick man i princip helt och hållet skapa sina egna rutiner, utan att varken personalen eller chefen hade någon större koll på vad som egentligen gällde. ”Vi träffades dagen innan för att bestämma vad som skulle gälla på boendet. Nästa dag flyttade femton ungdomar in” berättar en i personalen. Är detta hur mottagningssystemet för ensamkommande barn ska fungera i Sverige? Om inte, vad tänker ni göra åt det?
Och slutligen, Sveriges kommuner. Det system som vi har idag står och faller med er förmåga till solidaritet eller, må så vara, förmåga att se de fördelar som finns för er att hämta vad gäller arbetstillfällen och inflyttning. Vill ni inte så måste ni inte, enligt den lag som gäller idag. Men tänk då också på de barn och ungdomar som är beroende av er välvilja för sin framtid och utveckling. Vore det upp till mig så skulle ni inte få behålla ert veto i den här frågan.
Med allt detta sammantaget kan jag inte låta bli att ställa mig själv frågan; Vad innebär det för en socialarbetare att i detta system följa principen om barnets bästa? Och jag tänker att ibland kanske det inte innebär någonting mindre än att köpa barnet en tågbiljett till Norge. I Norge, har jag hört, skickas barn inte tillbaka till länder där deras rättigheter systematiskt kränks. Där sätts barns rättigheter verkligen i främsta rummet. Där gäller barnkonventionen som lag, inte som godnattsaga. Det ska jag komma ihåg nästa gång jag är i Mellanöstern och diskuterar barns rättigheter.
