Som framkom av mitt senaste inlägg har jag varit ganska upptagen med mina egna tankar och världen närmast mig den senaste tiden, med mycket lite plats över för större perspektiv. Kanske kan jag ändra på det i detta inlägg som jag tänkt ägna åt temat ”topdog – underdog”. Eller om man så vill, kampen för att inte bli den som landar försvarslös på rygg, med strupen blottad för sin opålitlige motpart.
I olika tider, på olika platser och i olika skala finns det en uppsjö av exempel på företeelsen. Barnet som fått ta stryk i ett sammanhang och blir aggressivt och utåtagerande för att inte riskera detsamma i ett annat. Det politiska partiet som anser sin enda möjlighet till fortlevnad vara att tillskansa sig makten och sedan bannlysa övriga partier, i rädsla att någon annan annars skulle göra samma sak. Eller den folkgrupp som av rädsla för förtryck av en stat upprättar en egen utifrån gruppens egen hegemoni. Detta var till exempel vad som låg bakom bildandet av Pakistan i och med att britterna lämnade Sydasien. Regionens muslimer skulle ges ett eget land till skydd från de hindu-nationalistiska krafter man fruktade skulle dominera politiken i Indien. Och det fruktade hindu-nationalistiska förtrycket byttes ut mot ett mycket verkligt Västpakistanskt förtryck av Östpakistan (senare Bangladesh). Något liknande skedde i Sri Lanka. Av rädsla för att riskera sin nyvunna ställning efter självständigheten gjorde buddhistnationalistiska krafter vad de kunde för att driva på en så långtgående dominans för den egna gruppen som möjligt, på bekostnad av framför allt landets stora hinduiska minoritet. Någon har passande nog beskrivit läget som en situation med dubbla minoriteter, där bägge ser sig som utsatta och i behov av en militär skyddsapparat. Sri Lankas hinduer är rädda eftersom de är i minoritet i landet, och den buddhistnationalistiska rörelsen är rädd eftersom buddhisterna är i minoritet i regionen – med södra Indien inräknat. Kopplingen till den judiska minoriteten i mellanöstern, och till den arabiska minoriteten inom den judiska statsapparaten, är inte långt borta.
Det hade varit intressant att veta mer om hur människans historia egentligen ser ut när det gäller krig mellan stammar, riken och senare länder. Vad vet jag, kanske ger den en ledtråd till huruvida krig ”alltid har funnits” och kan antas vara en del av människans natur. I vilket fall kan vi ju konstatera att det är krig, erövringar och politiskt rävspel som har resulterat i de gränser som ritats upp på vårat klot och som vi i idag, med några få undantag, tar för lika naturligt givna som de floder och berg de omger.
Är dessa gränser resultatet av olika folkgruppers revirmarkeringar gentemot varandra, eller endast av mäktiga herrars konkurrens om begränsade resurser? Det ena må ha gett det andra, men hur som helst verkar de två aktörerna – folket och dess styre – i modern historia ha hittat sin förening i idén om nationalstaten. Nationen, d.v.s. folket, och staten har funnit varandra och ska leva lyckiga i alla sina dagar. Och för att nationalstaten ska hållas samman måste inte bara staten vara välorganiserad – även folket måste hålla ihop i en anda av tillhörighet och pliktkänsla kopplad till landet i fråga. För är befolkningen inte enad utgör den inte en nation. Nationalstaten tycks därför förutsätta ett visst mått av nationalism. (Så som jag förstått nationsbegreppet tycks det i princip jämställbart med begreppet etnicitet. Den enda skillnaden är att ”nation” betecknar en majoritet i ett land, och implicerar hegemoni, medan ”etnicitet” i regel används för minoriteter. Det tycks vara en rimlig följd av att grupptillhörigheten ”arab” är grunden för en nationalidentitet i Syrien men betraktas som en etnisk identitet i ett land som Sverige.)
Med begrepp från sociologisk integrationsforskning skulle denna inordning av världen i nationalstater kunna kallas etniskt pluralistisk. Det innebär ett accepterande av att människor är olika, men med slutsatsen att de därför också bör leva i olika samhällen. Var sak har sin plats, och varje människa har sitt samhälle. Kanske kan man säga att rasismen i Sverige till stor del gått igenom en förändring i retoriken, från uttalad rasöverlägsenhet till denna typ av pluralistiska retorik. Och tillåter man sig att vara lite krass är det ju svårt att säga emot att det nog ändå är bättre om människor lever i olika samhällen som är avsedda för var och en, om alternativet är att de dödar varandra. Men denna idé, nationalstatsidén, har naturligtvis en svaghet. För hur blir det för de som trots statliga försök att sprida nationalanda har sin egen grupptillhörighet? Och vad händer när omständigheter gör att människor kommer in från andra länder och inte riktigt kan ta till sig den där nationalgemenskapen, eller inte tillåts göra det? Och – vad är det egentligen som säger att människor inte kan leva sida vid sida utan att döda varandra även om de inte betraktar sig som ett enat folk? För även om det är ett seglivat ideal finns det ju trots allt inga renodlade nationalstater (även Island förmodligen skulle komma ganska nära…). Och de flesta länder tycks ju knata på i sin mer eller mindre lugna mak ändå.
Nationsbegreppet är intressant. ”Ett land, ett folk, en ledare” var ett uttryck från en man som de flesta idag aktar sig för att citera, efter att det stod klart hur långt han var beredd att gå för att förverkliga denna idé. Men vad är egentligen ett folk? Hitlers biologiska gränsdragningar är inte lika populära idag som för sjuttio år sedan, men de är nog inte heller betydelselösa. Hur många exempel finns det inte på när hudfärg även på tvåtusentalet varit avgörande för en persons bemötande? I ett av de få avsnitt jag sett av den US-amerikanska talkshowen Oprah Winfrey diskuterades på allvar huruvida det var okej med ”mixed race relationships”, vilket för mig är helt befängt även om termen race på engelska visserligen skiljer sig från svenskans ras.
Annars är det mer populärt att prata om kultur som det som håller samman ett folk och skiljer det från en annan. Kanske är det kulturen som skiljer en svensk från en norsk – och förklarar varför vi har två olika länder? Det är också intressant att se hur religion kan ha så olika betydelse för nationstillhörighet. I Turkiet hör det, som jag tidigare varit inne på, till nationalidentiteten att ta avstånd från starka muslimska övertygelser. I grundandet av Pakistan, såväl som av Israel, var religionen däremot själva grunden för statsbildningen från första början. Idag verkar det finnas en någorlunda konsensus bland världens ledare att statsbildning med alltför starka religiösa förankringar är riskabla och potentiellt farliga både för landets egen befolkning och för andra länder. Religiös, politisk fundamentalism är det få förutom fundamentalisterna själva som ser någon plats för. Eller? Beror det endast på vilken religion det handlar om? ”Politisk islam” är ett vanligt uttryck för en potentiellt farlig rörelse. Men hur är det med ”politisk judendom”? Hur ofta hör man egentligen någon problematisera det faktum att den israeliska statsbildningen är den politiska manifestationen av religiös fundamentalism? (Eller den politiska buddhismen i Bhutan för den delen…)
Eller kanske har jag fel. Begreppet ”judar”, har jag förstått, är till skillnad från begreppet ”kristna” inte bara en beteckning på personer med en viss trosbekännelse. ”Judar” är även beteckningen på en etnisk tillhörighet baserad på denna tro. Ett exempel på detta är att judar är en av Sveriges rättsligt skyddade minoritetsgrupper. Och kanske kan man i sådana fall se bildandet av staten Israel, inte som uttryck för religiös fundamentalism, utan som ytterligare ett exempel på nationalstatsidén – att varje folk har rätt till ett land. Och att judarna, som folk, ville ha ett land är ju förståeligt. I en ”västerländsk” kontext i modern tid är det svårt att hitta en folkgrupp som på samma sätt personifierar utsatthet för förtryck, hat och massmord under det gångna århundradet. Efter år av systematisk utrotning av i huvudsak en stat, till följd av betydligt fler år av förtryck av betydligt fler stater, förstår jag gott och väl den starka önskan om en egen stat som med sina trygga armar kan ge skydd från en hotfull omvärld, när andra stater visat sin oförmåga att ge dem sitt skydd. Sen har jag svårt att se det som något annat än den europeiska kolonialismens dödsryck att upprättandet av detta land på bekostnad av ett annat faktiskt blev av. Var detta det nybildade Förenta Nationernas sätt att förhindra konflikter i världen?
Efter detta har nu sextio år gått. Israel är en statsapparat med de facto kontroll över i praktiken hela f.d. Palestina, vare sig länder som Syrien erkänner den eller inte. Och likt vad som hände med Öst- och Västpakistan har rädslan för ett fortsatt förtryck av judar bytts mot ett synnerligen verkligt förtryck av icke-judar. Fiendebilder har etablerats, förstärkt varandra och lämnats att uppfostra de barn som vuxit upp i de splittror av familjer som granater och automatkarbiner lämnat åt sitt öde. Och det mest ironiska av allt är att världen ännu en gång har visat att minoritetsgrupper allt för ofta har mycket goda skäl att frukta sina värdstater. Som i en självförverkligande, ond profetia kastar vi de demoner på varandra som framställs av vår egen fruktan för desamma. Och så byts ett folks rädsla ut mot ett annats.
När jag gick i mellanstadiet släppte Disney en tecknad film där huvudpersonerna var muslimer och den knubbiga kejsaren med stor mustasch plötsligt kunde utropa ”vid Allah!”(بالله!). Nu femton år senare är den magiska oljelampan djupt begravd i ökensanden och jag tror det skulle krävas en hel del innan Disney skulle våga gräva upp den igen. Jag minns också hur jag blev rättad av min svensklärare på högstadiet när jag råkade säga ”islamist” i något sammanhang. På den tiden var det inte ett ord, bara en felsägning. Sedan dess tycks en hel del ha hänt i matchen om att slippa vara ”underdog”. Judarna hade fått sin fristad och var inte längre utsatta på samma sätt som tidigare i historien. Istället började muslimer målas upp som ett hot i Europa och USA (gå in på youtube och sök på fox news rosengård för ett skrämmande exempel). Ett hot både mot länders säkerhet och mot ”den västerländska nationalidentiteten (-erna?)” som sådan. För som sagt, vad händer egentligen när människor värderar andra identiteter än den som är kopplad till landet man bor i?
Jag tror att det finns ett ganska enkelt svar på den frågan; förmodligen inte så mycket alls. Landets unga förlorar rimligtvis en stor del av den motivation som eventuellt tidigare funnits för att göra militärtjänstgöring och ”slåss för sitt land”. Men huruvida detta verkligen är problematiskt tål ju att diskuteras. Jag tror istället på det jag hörde Per Wirtén säga i en tevedebatt någon gång, att det är dags för Sverige att skilja mellan stat och nation på samma sätt som vi skiljt mellan staten och kyrkan (se http://www.tidskriftenarena.se/index.php?sid=5&pid=92&tid=801). Det ända sättet att uppnå en verklig rättsstat där människors möjligheter inte avgörs av deras grupptillhörigheter är för staten att med alla medel se till att representera hela befolkningens intressen. Så som befolkningen ser ut, och inte som man föreställer sig att den borde se ut. Sen bryr i alla fall inte jag mig om vad landet kallas där jag bor eller om det finns någon särskild nationsgemenskap baserad på gemensamma kulturella referenser och ideal. Man måste väl inte tänka likadant för att låta bli att döda varandra?
