tisdag 30 juni 2009

Prisa Herren! - Hur osannolik är inte mesost?

Nu har jag varit i Syrien i fem månader, och det är dags för lite semester. Då ska det dansas folkdans i Dalarna, festas runt somriga långbord och badas bastu. Visst har väl demokrati och yttrandefrihet sina fördelar, men knäckebröd med mesost – det är nog sånt som i slutändan avgör var man vill bo. Det ska bli spännande att åka ut till flygplatsen imorgon natt. Jag väntar mig mer eller mindre artiga män med mustascher och kalasjnikovs, vilket verkar vara ett lika återkommande inslag i lokalmiljön här som Försäkringskassan och Apoteket i vilken svensk tätort som helst. Eftersom titeln på denna blogg trots allt utlovar lite kunskaper om det arabiska språket tänkte jag att jag ska börja med detta nu.

Lektion 1 – religiösa referenser

Uttryck som ”herre gud”, ”jösses” och ”jalla habibi” slänger vi oss med dagligen utan att kanske reflektera så mycket över dess religiösa bakgrund. Uttryck som ”prisa herren” slinker inte undan ens uppmärksamhet lika lätt, och det arabiska språket är ofta fullsmockat med liknande formuleringar och idiom (كناية) som uttrycker vördnad inför Herren (och då menar jag alltså inte presidenten). Dessa innefattar till exempel prisa gud för att resan gick bra, må gud göra många som du och gud välsigna… både det ena och det andra.

Sen finns det andra uttryck som närmast kan översättas till är det sant? (والله؟!) och så tjusigt (ما شاء الله!) vars religiösa kopplingar kan kännas lite mer avlägsna. För profetens skull! (مشان النبي بقى!) ligger dock inte långt ifrån det kristna uttrycket för guds skull och betyder egentligen, precis som vi är vana vid, ”för min skull”. Jag önskar att jag kunde lägga till ”i profetens skägg!” till denna skara, men jag tror just denna variant ännu behöver lite större folklig spridning.

Det hör också till den konversationella grundlagen att lägga till ett ”in sha allah” så fort det refereras till framtida händelser. Detta för att påminna att alla händelser i framtiden endast är eventuella, och att det ligger i Herrens makt att avgöra om de ska inträffa eller inte. Så beroende på talarens egentliga intention kan uttrycket (som ordagrant betyder ”om gud vill”) i praktiken innebära alltifrån ”förhoppningsvis” till ”…om inte gud placerar mig i den sköna soffan i vardagsrummet framför en spännande film på teve, och därmed omöjliggör min närvaro”. Vad som helst tokigt kan ju inträffa i denna galna värld så lita (för guds skull) inte på att det du planerar verkligen kommer inträffa. Även en så enkel sak som att lyckas ta sig med sin buss eller sitt tåg från en plats till en annan tycks därför betraktas som mirakel nog för att prisa de högre makterna.

Var det kanske så religionen började sin sviktande bana i Sverige? Med att tågen började komma i tid, affärerna kunde förväntas ha växel i kassorna för att möjliggöra handeln och att ett valresultat kunde förväntas bestämma regering och inte tvärtom. Sverige kanske helt enkelt sakta men säkert fylldes på med allt större doser sannolikhet. Ständig risk för dålig skörd utbytt mot tandläkarbesök vartannat år, och därmed har vi slutat tro på högre makter för att istället lägga vår tillit till vetenskap? Från Tor till medicinska recept. Kanske är det inte så noga vad vi tillber, bara det representeras av statuspersoner i vita rockar.

Men jag vet inte. Det tycks ju orättvist att säga att en bussresa i Syrien är som att kliva in i en portal som efter eget (god-)tycke tar en vart som helst, och att man ska vara glad om under- och överkroppen kommer fram på samma plats. Nog kommer man fram alltid, i regel dit man tänkt och nästan alltid för en billig slant. Frågan är väl snarare när – vilket naturligtvis har att göra med en rad lyckliga omständigheter, som att chauffören har någonstans att lämna sitt sjuka barn och att bussbolaget haft råd att hålla bussen i gångbart skick. Och jag vet inte, men för mig framstår det som att herren på teppan (eller Tengil, för er som kan er Astrid Lindgren) har mer med dessa ofta ofördelaktiga omständigheter att göra än den Herre som världens kyrkor, moskéer och synagogor tillber.

Nu lämnar jag Törnrosdalen för lite semester hemmavid, och med den de vakter som med kalasjnikovs och mustascher patrullerar utanför underrättelsetjänsten bredvid lägenheten där jag bor. Jämförelsen med Astrids sagodiktatur kan låta fånig eftersom mycket av det vardagliga livet knatar på här utan större rabalder. Senast i oktober förra året skedde dock offentliga avrättningar i landets näst största stad, Aleppo, bland annat av två killar på 18 år som sannolikt var minderåriga när brotten, vilka det nu var, begicks. All makt åt Tengil, vår befriare. Om Tor, Allah och profetens skägg samtycker kanske även folket här i framtiden får den frihet de förtjänar.