Efter att ha spenderat helgen på tåg genom Europa kom jag på måndagsmorgonen fram till Istanbul. Jag var frusen då värmen tycktes avstängd på tåget från Sofia, och trött efter att på natten blivit väckt flera gånger för passkontroll. Det mest underhållande under helgens resa var när jag i min kupé fick sällskap av ett par kvinnor som försörjde sig på att smuggla cigaretter över gränsen mellan Serbien och Bulgarien, och de var mycket påhittiga.
Första gången jag besökte Turkiet och Istanbul var under sommaren 2007. Då pågick val i landet, och minibussar målade i partifärgerna åkte runt på gatorna och lät såväl partibudskap som de senaste diskodängorna ljuda ur högtalarna på busstaken. Det sittande regeringspartiet AKP fick sitt förtroende bekräftat för en till mandatperiod. Men skulle valsegern räcka för att sitta kvar i regeringsställning? Det var inte givet. Militären och författningsdomstolen hade spelat avgörande roller i inrikespolitiken tidigare...
Sedan Republiken Turkiet år 1923 grundades av resterna från det Osmanska riket är landet nämligen sekulärt. Och inte sekulärt i vilken mening som helst, utan med militär tyngd bakom. Avstånd skulle tas från arabiska och muslimska influenser och landet skulle söka lyckan västerifrån. Det innebar till exempel att man beslutade att turkiskan inte längre skulle skrivas med arabiska bokstäver utan med latinska, och en särskild kommitté skall även ha fått i uppgift att städa det turkiska språket från arabiska och persiska låneord. I linje med denna tradition är partier som hotar den auktoritärt sekulära staten förbjudna, och en lång rad kurdiska såväl som muslimska partibildningar har förbjudits, återuppstått under nytt namn och förbjudits igen. AKP är det senaste namnet på listan partier med rötter i islam. Kurdiska politiker verkar på senare tid ha valt en annan väg och ställer numera upp i parlamentsvalet som oberoende kandidater.
Problemet som det nationalistiska etablissemanget verkar ha med AKP är att de är svåra att måla ut som muslimska fundamentalister (även om de ofta refereras till som konservativa), då ett av de främsta målen partiet har är att förverkliga Turkiets medlemskap i EU. Men partiet har blivit hårt kritiserade, inte bara för sin mjuka politik som förespråkar dialog i Cypernfrågan. Det som under förra året höll på att leda till att partiet och dess ledare blev bannlysta från politiken var förslaget att upphäva det slöjförbud som råder på landets universitet. Av oppositionen sågs detta som ett bevis på att AKP har en dold agenda att införa en teokrati a la Iran. Rättsprocessen som tog ungefär ett halvår slutade med att partiet med en rösts marginal tilläts fortsätta sin verksamhet och styra landet, men med en allvarlig varning kan man undra hur länge det dröjer tills frågan om rätten att bära slöja kan tas upp igen. För mig ger historien en nyttig tankeställare kring sekularism och grundläggande rättigheter - vilket är egentligen viktigast?
Egentligen borde jag väl skriva någonting om Turkiets roll internationellt också. Hur man i strävan efter att närma sig väst blev första muslimska land att erkänna staten Israel år 1949. Att Turkiet ockå är NATOs enda muslimska medlemsland och det ironiska i att landets huvudsakliga internationella konflikt varit/är med ett annat NATO-land, Grekland. Och såklart någonting om den utdragna inträdesprocessen i EU som kom till ett abrupt stopp när Frankrike fick sin nuvarande president. Som jag ser det handlar frågan kanske mer om den europeiska självbilden än om någonting annat. Är turkarna några som vi nuvarande EU-medborgare anser oss kunna ingå i gemenskap med, eller påminner de för mycket om "den Andre" - stereotypen som vi ständigt måste definera oss själva i motsats till?
På senare år har Turkiet också börjat få en viktig roll som medlare mellan Syrien och Israel i deras utragna gränskonflikt om Golanhöjderna. Här på vandrarhemmet i Istanbul har jag dock mött en resenär som precis anlänt från Damaskus och som berättade om den känsla av sympati med palestinierna i Gaza och hat mot Israel som han upplevde att många bar på där. Jag hoppas bara att det inte leder till att Syrien går till öppet krig mot Israel för fjärde gången sedan den kontroversiella grannstaten utropades.
Första gången jag besökte Turkiet och Istanbul var under sommaren 2007. Då pågick val i landet, och minibussar målade i partifärgerna åkte runt på gatorna och lät såväl partibudskap som de senaste diskodängorna ljuda ur högtalarna på busstaken. Det sittande regeringspartiet AKP fick sitt förtroende bekräftat för en till mandatperiod. Men skulle valsegern räcka för att sitta kvar i regeringsställning? Det var inte givet. Militären och författningsdomstolen hade spelat avgörande roller i inrikespolitiken tidigare...
Sedan Republiken Turkiet år 1923 grundades av resterna från det Osmanska riket är landet nämligen sekulärt. Och inte sekulärt i vilken mening som helst, utan med militär tyngd bakom. Avstånd skulle tas från arabiska och muslimska influenser och landet skulle söka lyckan västerifrån. Det innebar till exempel att man beslutade att turkiskan inte längre skulle skrivas med arabiska bokstäver utan med latinska, och en särskild kommitté skall även ha fått i uppgift att städa det turkiska språket från arabiska och persiska låneord. I linje med denna tradition är partier som hotar den auktoritärt sekulära staten förbjudna, och en lång rad kurdiska såväl som muslimska partibildningar har förbjudits, återuppstått under nytt namn och förbjudits igen. AKP är det senaste namnet på listan partier med rötter i islam. Kurdiska politiker verkar på senare tid ha valt en annan väg och ställer numera upp i parlamentsvalet som oberoende kandidater.
Problemet som det nationalistiska etablissemanget verkar ha med AKP är att de är svåra att måla ut som muslimska fundamentalister (även om de ofta refereras till som konservativa), då ett av de främsta målen partiet har är att förverkliga Turkiets medlemskap i EU. Men partiet har blivit hårt kritiserade, inte bara för sin mjuka politik som förespråkar dialog i Cypernfrågan. Det som under förra året höll på att leda till att partiet och dess ledare blev bannlysta från politiken var förslaget att upphäva det slöjförbud som råder på landets universitet. Av oppositionen sågs detta som ett bevis på att AKP har en dold agenda att införa en teokrati a la Iran. Rättsprocessen som tog ungefär ett halvår slutade med att partiet med en rösts marginal tilläts fortsätta sin verksamhet och styra landet, men med en allvarlig varning kan man undra hur länge det dröjer tills frågan om rätten att bära slöja kan tas upp igen. För mig ger historien en nyttig tankeställare kring sekularism och grundläggande rättigheter - vilket är egentligen viktigast?
Egentligen borde jag väl skriva någonting om Turkiets roll internationellt också. Hur man i strävan efter att närma sig väst blev första muslimska land att erkänna staten Israel år 1949. Att Turkiet ockå är NATOs enda muslimska medlemsland och det ironiska i att landets huvudsakliga internationella konflikt varit/är med ett annat NATO-land, Grekland. Och såklart någonting om den utdragna inträdesprocessen i EU som kom till ett abrupt stopp när Frankrike fick sin nuvarande president. Som jag ser det handlar frågan kanske mer om den europeiska självbilden än om någonting annat. Är turkarna några som vi nuvarande EU-medborgare anser oss kunna ingå i gemenskap med, eller påminner de för mycket om "den Andre" - stereotypen som vi ständigt måste definera oss själva i motsats till?
På senare år har Turkiet också börjat få en viktig roll som medlare mellan Syrien och Israel i deras utragna gränskonflikt om Golanhöjderna. Här på vandrarhemmet i Istanbul har jag dock mött en resenär som precis anlänt från Damaskus och som berättade om den känsla av sympati med palestinierna i Gaza och hat mot Israel som han upplevde att många bar på där. Jag hoppas bara att det inte leder till att Syrien går till öppet krig mot Israel för fjärde gången sedan den kontroversiella grannstaten utropades.
