Efter nästan åtta månader i först Syrien och nu Jordanien börjar jag vänja mig vid att umgås i så kallade ex-pat kretsar. Expatriate är den engelska termen för någon som befinner sig långvarigt utomland. Och det är en ganska intressant kategori av människor att hamna i. Dels för att man får träffa en hel del intressanta, ambitiösa och inspirerande människor med många olika bakgrunder och eftersom ex-pat kretsarna här är ganska små hamnar man på något sätt automatiskt i samma fack som de stora fiskarna. Det är också intressant ur antropologisk synvinkel att se hur umgänget i dessa kretsar kan gå till. Redan när jag började plugga arabiska i Damaskus blev jag varnad av min lärare för att fastna i internationell-student-fällan. Det vill säga de som nästan bara umgås med andra utlänningar tillsammans med vilka de bildar en alldeles speciell jargong baserad på en blandning av självhävdelse och självömkan i kombination med en dos kulturessentialism.
Självhävdelsen går ut på att i en värld utanför sin egen trygghetszon och bland människor som man inte känner särskilt väl se till att framställa sig själv i så gott ljus som möjligt, vilket innebär att man gärna ska ha gjort en massa spännande saker, man ska vara underhållande och stå i centrum och är man över tjugo så ska man åtminstone ha börjat på sin masteravhandling.
Självömkan fyller främst två viktiga funktioner. Den första är att hitta ursäkter utanför sig själv som förklarar varför man inte kan leva upp till sina allmänna ideal och/eller specifika mål som man har för sin utlandsvistelse. Självömkan kan på så sätt ursäkta allt från överdriven alkoholkonsumtion till det faktum att studierna inte går som man hade hoppats. Den andra funktionen är att detta, till skillnad för självhävdelsen, blir ett sätt för ex-patrioterna att känna gemenskap och gotta sig i att vara en liten utsatt skara i en ogästvänlig miljö.
Kulturessentialismen blir då själva grundvirket som utgör denna självömkans fundament, genom att konstatera att de gör som de alltid har gjort och alltid kommer att göra, helt enkelt eftersom ”de är såna”. Detta går också gärna hand i hand med att man själv tycker sig ha en ganska god idé om ”vad det här landet egentligen skulle behöva”.
En skillnad mellan livet i Damaskus och det i Amman är att ex-pat kretsarna i Damaskus domineras av studenter, medan det i Amman verkar vara fler yrkesmänniskor och därmed också lite högre medelålder. Så nu får jag alltså chans att se hur mina forna studiekamrater (eller jag själv för den delen… skrämmande tanke) riskerar att bli, skulle de välja att fortsätta på den internationella banan. Detta leder oss osökt in på FN:s värld.
Ett antal gånger tidigare har jag genom olika diskussioner konfronterats med budskapet ”ha inte för höga tankar om FN”. En vän i Damaskus som utnyttjades som billig arbetskraft då hon ville jobba som volontär. En annan vän som beskrev hur arbetsklimatet på hennes kontor var att jämföra med sandlådekommunikation då en stor del av de anställda (med ansvar över andra människors levnadsförhållanden!) var bortskämda överklasskids ibland inte ens fyllda tjugo, utan känsla av yrkesansvar eller förmåga att ta kritik. Eller en vän här som berättade att en kommentar till hennes chef om att en av de kontrakterade byggarbetarna var uppenbart minderårig bemöttes av ett ”jaha, vad rör det mig?”. Jag hörde föresten här om dagen att ett bombdåd i Irak nyligen inträffade i närheten av ett område där FN har sina läger. Det var dock ingen FN-personal som omkom. Bara kontrakterad personal som tillåts jobba under helt andra villkor.
Så hur har då umgänget i ex-pat kretsar utvecklats och mognat i och med att studieobjekten lämnat skolbänken för att träda in i kostymen och glida ner i skinnsätet i den fyrhjulsdrivna bilen med diplomat- eller FN-plåtar? När jag igår hörde en ung ensamstående pappa med en given FN-karriär framför sig säga att han ville undvika att falla i FN-fällan så var det inte utan att jag mindes min lärares varning ett halvår tidigare. Så vad menade han då? Hur ser stereotypen ut av dem som satsar på en karriär inom FN och befinner sig i fält år efter år? Ja, självhävdelsen finns nog fortfarande kvar – där det liksom krävs att man ska ha haft uppdrag i Baghdad eller Kabul för att någon ska bli imponerad, och abstinensen efter att vara ”där det händer”. Den stora fällan tror jag dock är självömkan, som förhoppningsvis inte längre har så mycket att göra med kulturessentialism. Istället riskerar den att följa av att man försakar sin familj stora delar av året och befinner sig i en stad där man aldrig gör sig riktigt hemma, och där kanske till och med bombdåd hör till vardagen. Kanske blir festandet ett sätt att hålla stressen i schack och den påträngande verkligheten på distans. Således verkar fällan för internationella karriärister i denna del av världen inte bli mindre eller ens förändras särskilt mycket jämfört med för studenterna, bortsett från att det nu blivit en livsstil och inte kan viftas bort med att det går över när man blir vuxen.
Min egen närmaste framtid lutar åt att bli en praktik inom UNRWA, FN:s organ för palestinier. För att kunna behålla några ideal om att det åtminstone går att göra en insats inom FN-systemet och förbli medveten om sin moral och vad man representerar i andras ögon, känns det gott att få ha träffat denna norska barnafar som för en månad sedan anlände med sin son till Amman från New York och väljer att prioritera flygbiljetter till sin son för att kunna träffa kompisarna på andra sidan jorden istället för ett eget glamoröst leverne.
